TALAR AH UU re vv ULiVvVia veahai: tl Jak TALS med i bataljen! .. . .. . Hör ni inte? Ni får vara med i bataljen! eBataljen? . . . . Bataljen! Mäster Daniel darrar i alla sina leder och det svartnar för hans ögon. St! der small redan ett kanonskott, der ett amnat! Hirrrrirr! der skräller en gevärssalva! Du himmelens gud, hvad skall blifva af detta? Sergeant Toby tar bryggaren i axlarna och leder honom ut, sätter honom eftertryckligt på en vild stridshingst, bjelper honom draga ut sin värja, ger honom guds välsignelse och .... hoppsan! Nu tror ni väl att bryggaren är gifven dödens, och att ni aldrig mer får se hans fryntliga anlete. Men det händer något helt annat. Hr Daniel, ovan vid att sitta till häst, har redan i första ögonblicket låtit sig af sin ystra bucefal bortföras på vinst och förlust; han har snart befunnit sig midt i fiendens slagordning, hans soldater, elektriserade af detta utomordentliga prof utaf oförväget mannamod, hafva rusat i hans spår med fälld bajonett och under högljudda hurrarop, fiendens leder hafva vid denna djerfva öfverraskning genast gifvit bugt på sig, hela stridens utgång har hårigenom blifvit bestämd, den kungliga armen har vunnit en fullkomlig seger. Bryggar Robinson inträder i lägret, firad och besjungen som en hjelte från det gamla Spartas mest lysande dagar. Stackars man, den bravuren skall kanske kosta honom en nervfeber. Bryggaren Daniel Robinson blir från löjtnant upphöjd till kapiten och får det ärofulla uppdraget att till konungen öfverbringa budskapet om den stora segern, samt för thronen nerlägga de på ett sålysande sätt eröfrade fanorna ... cÄr jag vorden kapten? utbrister han för sig sjelf; nå, då borde sanmerligen min häst bli generall, Bryggaren är i Windsor, äfven hit har den obevekliga sergeanten med pock och trug drifvit honom. Just i detta ögonblibk erhåller h. maj:t en depesch från Irland, med underrättelse att hela landet är under resning och att man mot all folkrätt mördat en gesandt, som blifvit ditsänd att försöka i godo ställa affärerna till lags. Konungen, som till följe af den märkvärdiga segern öfver prins Edvards bergsskottar, fattat ett synnerligt förtroende för Hr Robinsons utmärkta tapperhet och talang, beordrar bonom atwt ännu i denna dag gå till Irland, för att med svärd och kulor pacificera det. Bryggare Daniel får öfverste rang, har en djupsinnig öfverläggning med konungens generaladjutant rörande planen för det blifvande fälttåget, och står så på färdig fot att hasta till nya bragder och nya segerkronor. Det der är annan malt för en beskedlig bryggare! Också är han rådlös. Sergeanten har skjutit honom fram mot hans vilja från den ena äfventyrligheten till den andra. Hur skall detta sluta? Hr Daniel Robinson sålunda veritabel öfverste och utsedd att pacificera Irland! Medgif likväl, att detta är något starkt för en, som älskar en anspråkslös humla långt mer än all verldens lagrar! Men det är ännu icke nog med detta. Hr Daniel har på köpet för sin brors skuld fått sig en hederssak af ganska delikat beskaffenhet på halsen. Det är en oräsonnabel sjöofficer, som anklagar honom för ingenting mindre, än ait ha förfört hars syster, — det är en sanning, att Hr Georges, löjtnanten, alltid varit en smula begifven på vissa små oregelbyndenheter, — och lemnar honom öppet det alternativet, att antingen slåss med. honom eller genast gifta sig med systern. Den olyckliga bryggaren är, som men vet, visserligen karl att vinna bataljer, men, det oaktadt, af en fördömdt stark antipati mot elåfarliga och sårande vapen; å andra sidan kan han icke utan hjertängslan tänka på sin vackra föstmö, hvars trohet och huldhet han så Nifligt erfarit under dessa få dagar, då hon i alla farligbeter följt horom åt och tröstat och uppmuntrat honom. Som han imedlertid har sin beskickning till Irland att skylla på, såsom ett hinder, för att fira bröllop nu genast med den frömmande officerens syster, fattar han hastigt sitt beslut, att undvika duellen och säga ja till giftermålsanspråket. Sjömannen blir högligen belåten, och springer utan dröjsmål til konungen, för att anhålla om anstånd med Robinsons afresa, så stort, att han derförinnan må kunna gifta sig. — Den intressanta sköna befinner sig händelsevis just tillreds i slottet. — Den nådiga monarken kan icke afslå en så billig begäran. Robinson får tillåtelse att dröja med afresan tills ; morgon, och vigseln skall försiggå inför ma-. jestätet -sjelft, i Windsors kapell, inom fem miauter. Så är då bryggaren bragt idet yttersta trångsmål! Skall han nu, för att rädda sin broder, icke blott för hans räkning slå kronpreterdenter ur fältet och pacificera Irland, utan äfven gilta sig med hans amouretter? Här, om niå