Aftonbladet – 6 april 1840, sida 1

jkollegii utlåtende. I stället ats det det varit Kom. I Koll. pligt att undersöka missbruken och öfrigs förhållanden, samt helt enkelt deröfvor meddela sitt utiätande, ansåg Koll. det vara sin skyldighet att icke allenast inkalla Judarne och höra hvad då kunde hafva att önska, utan äfven sedermera att höra de städer, der Judarpe haft tillståvd att vistas. Efter det Kollegium sålunda beredt fräögan, jafgafs det utlåtanda Kongl. Mxj:t infordsat och dorför tillstyrkte Kom. Koll: Judsrnes fullkomliga 6emancipation. Judarne vunno derigenom vida mora än de vågat önska, och orsaken dertill var endast den, att de missbrukat dot skydd och de rättirbeter, hvilka de erhållit hos ett folk, som lefvet tillsammans med dem. På detta särt hafva de teckot Svenska folket för dess gästtriket, Talaren fortfor vidare med utvecklingen häraf; och ville mot slutet visserligen ej förneka, sit det göifves bland Judiska nationen individer, som föra en hejdrande hendel, och till och med i detta afseende kunde tjena andra till föredöme, gams trodde att det skulle vara en välgerning för lawvdet fom min genom vänskapliga råd och utan något tvån ras sarmvetsfrihet kunde förmå dem att sniocga kristna läran; Tal. frågade om Polen fellit eller Danmarks industri och näringar råkat i sitt nuvande förfall, om ej Judarne blifvit i dessa lond upptagne, om Norge varit så lyckligt i fall Judarne dit fått inträde; och om Götheborg etter Stockholm funne sig serdeles lycklige derigenom, att de inom sina samhällen ägde judår. Önstade att Utskottet ville fästa synnerlig uppmärksamhet vid motionen och så bereda den, att Ständerge i önsk.ningsväg hos Kongl. Maj:t anhölle, att han:måtte återföra Judarne inom de billiga gränsar och dat skydd som utstakades i 4782 ärs reglemente. Med Hr Helsingius och motionären instämde Hrr Pousette, Brinck, Hjort, Walien, Örström, Engetröm,, Petersson ech Norin. Hr Schartau kunde, med all tolerans i religiöst hänseende, ej biträda dem mening, att Judarne finge fritt inträde här, så länge då ej äga samron rättighet i andra Europeiska stater, men gillade att de härstädes vistande Judarna så vidt möjligt behandlades som Svenskar; ville blott icke tillstädja någon fri import af denna, hos det annars så liberala, här ej sällan åberopade brödrafolket, förbudna vare. Hr Rydin hade vid 1834 års Riksdag bitrödt frågan om Judarnes antagande till Svenska medborgare, såsom båds rästvis och öfverensstämmande med menniskorätt och kristlig tolerars. Talaren fann de beskyllningar, som nu blifvit framställda mot Judarne, att hafva velat eludera lagar m. m., orättvisa; det vore icke Judarnes fel, om lagarne ej vore bättre, än att de kunde eluderas, eller auktoriteterna så dåliga, att de tilläto detta; det vore högst sällsynt, att någon Jude bifvit för brott straffad, och att man kunde således icke tillvita nationen att vara lagbrytare. Hvad exemplet al de vidsträcktare rättigheter, fom bilfvit tilldelade Soldin, anginge, fann Talaren, att, ehuru dylika rättigheter ej borde tilldelas en person med uteslutande af andras rätt, ej någon stor fara lige deruti, emedan Soldin i det hela ej erhållit stör:e rätt, än alla andra fabrikanter, nemligen att föryttra sin vara, endast med rättighet att försälja den på de orter, som eljest voro förbjudna för Juderne. Den enda olycka den sg. k. Jude-emauncipationen medfört bestod deruti, att den framkatlat ett blottande af Regeringens svaghet, derigenom att förordningen, kort efter dess emanrerande, blifvit återkallad. Detta återtagande af ett gifvet Kungsord hade gjort ledsamt intryck på nationen som derigenom funnit, att hos Regeringen ej vore att påräkna någon stadga i åsigter och principer, eller någon pålitlighet i handiingssätt. Talaren hade på intet ställe i historien fusnit anledning till påståendet, att Judarne varit vållande till Polens undergårg; vile ej ingå i vederläggning af påståendet, att Judarne vore orsak till Danmarks financiella obestånd, 6fvertygad att samma påstående ej tålde ringaste granskning; likaså med uppgiften, alt deras uteslutande från :Norge orsaket detta lards beprisade välstånd; Talaren slutade dermed, att han icke kunde izse, hvarföre de här i riket infödde Judar, som således måste ansa Sverge för sitt fädernesiand, skulle vsra uteslutna från lika rättigheter med andra infödda Svenskar. Hr Petreg: .Eburu jsg gillar den åsigt, angående Judiska nationen, som af Hr Wern blifvit yttrad, må dock sädant ej tydas, zom vore det ett godkännande af det sätt, hvarpå Regeringen velat Lillvägabringa Judernes s. k. emavcipatiocn. Att den i Juni månad 4838 utfärdade Kal. Förordning är en lag, som till sin natur ej är ekonomisk, lärer väl ingen kunna bostrida; och denna Förordning förekommer således såsom ett efterlänkligt ingrepp från Regeringen sida i Rikets Ständers grundlogsenliga andel 1 lagstiftningen. Men då, i afseende på tillkomsten af denna förordning, en enskild representant hos KonstitutiopsUtskottet anmält anledning till anmärkning mot vederbörande, ansåg Tal. det nu för tidigt att i sådant hänseende yttra sig. Hr. Christierson: Bland de städer, Judarne får tillåtelse vistas uti, vore äfven Carlskrona; och då han representerade denna stad, följde han gerna det exempel, en värd Talare från en annan sted gifvit, att inför Ståndet vitsorga den goda frejd hvarför i Carlskrona bosatta Judar gjort sig kända under Talarens tid såsom embetsman derstidesg. Frågan vore af mycken vigt, i t:enne afseenden, i religiöst och politiskt. I det förra delade han, utan någon motbjudande känsla, hvad He Wern yttrat om tolerans, och gillade åsigten, att de Judar, som inom landet finnas för närvarande, böra åtnjuta fullkomligt skydd efter äldre fördrag, eller 1782 års reglementariska stadgar. Äfven under dessa hade de kunnat lefva nog obarvende och utveckla sina naturliga anlag för industriella företer, de hade här i landet semlat egodelar och äfven genora sin omtanrka förstått bevara dem. Dessa Judar mäste anses fåstade vid Sverge, och bar tillstyrkte, att alla de medlemmar af Jud. nationen, hvilka redan vunnit immission i Riket, må njuta lika utvidgade rättigheter, som en del bland dem redan genom Kongl. Msj:ts serskilda Resolutioner lyckats erhålla, neml. Svensk medhborgars