Aftonbladet – 30 mars 1840, sida 1

ARVIKA div LU MIC, OSIIURy OTCMIIAL MVA IF UINISEUlarge tolkat lagen, i oförgripliga ordalag tala om f. d. Kong! femiijen, och då lärer det vara ostridigt, att Regeringen icke, såsom en värd Talare, Grefve Löwenhjelin, uttryckt sig, af 1810 års Riksdegsbeslut ägt befogenhet eller varit bemyndigad att utfärda en så beskaffad Krimira!-lag, som denna. Imedlortid, och äfven om fö:fattningen icke vidrört några andra förhållanden, än dem, som ksyfiade att förekomma f. d. Koagl. familjens insmugling öfver Rikets gränser, så hade det dock ålegat Regeringen, att för Bikets näst sammankommande Ständer anmäla deasamma och begära deras sanktion derå. Anledningen hvarför BR. St. icke vid 48435 års Riksdag fästade sin uppmärksamhet vid derna lag, torde icke kunna härledas fråau något annat, än att lagen under tiden icke blifvit tillämpad och att det derigenom fallit i 2lömska, att en sådan fanns. Aniedningen, hyvarför R. Si. äfven vid följande Riksdagar förbisett olagligheten deraf, kan icke heller på annat sätt förxlaras, än ati dels Författningens tilltorast varit obekant för R. St., dels att offentligheten icke tillräckligt redogjort för det särt, hvarpå lagen understundom biifvit tillämpad. Denna tillämpning har, såsom jag föreställt mig, utgjort egentliga skälet, hvarföre motionen blifvit väckt, och det är derif:.åa vi komma till den andra frågan, den om lämpligheten af en Lag, som kau titlämpas så, som jag skall taga mig friheten med exempel upplysa, att 4812 ärs författning blifvit det. Det har visserligen blifviz sagdt af Hr vor Hartmaängdorff, att denna tillämpniog icke medfört några grymmare följder, än att åtskilliga af dem, som varit utsatta för tillämpningen af denna lag, helt lugnt nu lefva och frodas på Riddarhuset, och att ingen deraf lidit till lif eller välfård. Jag hemställer, om icke detta kunde blifva en ursäkt för hvilken orimlig Lag eiler Dom som helst, derest nemligen Kongl. Me:j:t, genom att benåda den dömde, afböjde lagens eller domens verkställighet. Jag tror dock Che, att inom det lagbucdsa samhället man bör underkasta sig lagar, så boskaffade, att det endast beror på Kungl. Möj:ts gunst och Nåd, om medborgaren skall åtojuta ett rättmätigt skydd till lif, ära och gods. Att anspråket på detta skydd blifvit våldfördt genom tillämpningen af ifrågavarande leg, visa redan de af Hr von Hartmansdorff citerade exemplen. Den värde Talaren har likväl dervia låtit falla sig ur minnet en vid flera tillfällen i offentligt tryck omnämnd händelse, hvarmed jag torde få komplettera registret, och då Hr von Hartmansdorff fått framdraga personliga facta till bevisning af sin sats, utån att Hr Frib. och Landtmarskalken ansett uppläsning af 90 RegeringsFormen behöflig, så torde det äfven tillåtas mig att i detta fal: frorja hane oxerapel, äfven om mina fecta skulle blifva mindre behagliga. Det fanns, M. H., för omkring 20 år sedan, en högst obetydlig man i samhället, en skolmästare på landet, men likväl Svensk Adelsman, som under en ordavexning i en s. k. lekstuga med några bönder, irusigt tillstånd kom att fälla det uttryck: att han skulle blifva en kaxge, om f. d. Konungen eller hans Son, som vore rätter Thronarfvinge, komme på thronen, men om detta ej inträffade, finge han blifva sådan, som han varn. För detta uttryck blef han angifven och kastad i fängelse samt, efter en längsam rättegång, af HofRätten dömd förs lasleligt tal mot d.v. Thronföljaren, att halshuggas; men, då målet kom till Högsta Domstolen, förklarade denne, att mannen icke blott skulle mista lifvet, utan att han genom sina ofvan citerade förgripliga yttranden brutit mot de lagbud, som voro gifva i 4812 års Författning, hvarföre han tillika dömdes förlustig Adolskap, ära och gods; hemställande likväl Högsta Domstolen till Kongl. Maj:t, att han måtte blifva af gunst och nåd till lifvet förskonad, men umgälla sitt brow med lifstids arbete på Marstrands fästning samt förlust af adelig värdighet, ära och gods — (af hvilket sistnämnda han, såsom fattig, dock icke hade något att förlora) — Kongl. Maj:t biföll denna nåd (!!) samt befallde, att Landshöfdingen efier Sex år skulle inkomma med berättelse, huru den farlige statsfången sig förhållit. Under loppet af dessa 6 år förlorade han imedlertid, till följd af bekymmer och grämelse, bela sin själskraft, så att han stundom var pästan halft vansinnig, då han, efter inailes 8 års häktelse, frigafs, med tillstånd att vistas hos sin bror i Westmanliand, dock under polisuppsigt af LandshöfdingeEmbetet, som erhöll föreskrift att inberätta, derest någon anmärkning förekom mot hans uppförande, då han borde återsändas till fästningen. Nu icträffade ett par år eftoråt, att ban under sin förståndsrubbning kom att skrifva en osannfärdig orlofssedel för en af sina fordaa kamrater på Marstrand. Härför anklagad och frikänd, blef han icke desto mindre häktad och, såsom försvarslös, öfverlemnad till korraktions-inrättningen på Långholmen, der han sedermera slutade sin sorgliga bana. Jag hemställer till Hr von Hartmansdorff, om icka donna tillämpning af 4842 års författning må anses bård, jas grym. Jag hemställer, om det är billigt, om det är rättvist, om det är öfverensstämmende med begreppen om aloyauttn, att bibehålla en lag, som kunnat, och således kan, på detta oerhörda sätt missbrukas. Vi böra väl stifta Isgarne så, att man icke behöfver vädja till konsiderationer eller fly till Kongl. Maj:ts nåd, för att undvika deras förfärliga tillämpning. Här bar varit exempel på Svensk medborgare, som, dömd efier en oförnuftig lag, vägrat att begära nåd, och vi bafva sett hvilka besynnerliga missförhå!landen, som :inträffat i följd deraf, och detta kan framdeles desto låttare inträfI fa, som, eniigt ett nyligen inom Högsta Domstolen I gifvet prejudikat, Mejestätsellor så kallade politiska brott skulle kunna ätalas och medborgare I derför straffas, utan att Kongl. Mej: derom i laga lordning fått någon kännedom, d. v. s. utan någon konstitutionell ansvearighet för do mest djerfva Po Tlitiska förföljelser på denna väg, Hr von Hartmansdorff har, såsom exempel på det lindriga handhafvandet af lagen och do rizga farhågor den erbjuder, anfört, att han sjelf i Norge brefvexlat me f. d. Konungen. Jag hemställer likväl, M. H.. om licke denna sak, ifall den blifvit förd under DomÅstol, kunde bafva medfört samma blodsdem eI mot Hr von Hartmansdorff, som träffat åtskillige fjandra ledamöter af detta hus, hvilka blifvit lif