Aftonbladet – 27 mars 1840, sida 2

grundskott på våra samhällsinrättningar, eller blotta skramskott; huru skall då brödrafolket, huru skola främlingar rätteligen bedöma hrad som kos oss förefäller? Kan deras omdöme öfver oss, såsom förbundsbröder, såsom samhälls, eller såsom handlande folk, vara oss likgiltigt? Om de möjligen frukta för sakernas bestånd i Sverige, hvilken verkan kan en dylik mening hafva på Föreningen, på våra utrikes förhållanden, och på våra köpmäns kredit i andra läsder? Sådant böre vi alliid betänka, men serdeles nu, om vi vilje öfvergå från det gamla näringssystemet till en lifligare handel med utländningen. Hvad har gjort det fåtaliga Svenska folkets inre styrka, dess inflytande hos andra, om ej dess inbördes enighet, dess tillgilfvenhet och förtroende för sina många stora Koaungar? Are vi nu redan ledsna vid det gamla anscendets återvinnande? Hörer det till tidens rörelie, att åter förI spilla des? någon invänder, måhända, att han litet bryr sig om hvad utlänningarns säga, eller tänka, ait vi äre ett sjelfständigt folk, och han en fri representant, som, änskönt han vägrar nödiga anslag till krigsmakten, dock bjuder verlden trots. Så tänkte och handlade äfven de fris Polackarne, på deras tid. Men deras riksdegar hatva biifvit ett ordspråk, och deras öde en skräck för folken, hvilken borde tjena andra till varvagel. Jag tillstår att jag, i början, ämnade yrka vägran af remiss å Grefve Anckarsvärds motion. Likväl har jag afstått derifrån, icke af tvekan om rättvisa att så göra, eller om framgången deraf; ty jag har, vid föregående tillfällen, sett, att Ridde:skapet och Adeln icke följer innehafvaren af sitt förvämsta förtroendes-embete i hans öfverdrifter. Jag är tvertom förvissad, att de fleste af Eder, mine Herrar, äfven nu skulle göra sammaledes och ej mindre för våra landsmän, än för utlänningen, ådagalägga, huru J bedömmen hvad som höfves Adein i Sverge, der konungadömet är jemnårigt med häfderna. Men jag afstår derföre, att om vi nu, efter motionstidens slut, vägrade remiss af en motion, som ej är olaglig, ehuru olämplig hon må vara: så skulle måhända ieko blott Motionären sjelf, utan äfven hans nämnda eller okända vänner säga att vi ej vågade låta motionen komma till Lsgutskottet, och derigenom till de öfriga Stånden, emedan vi misströstade om deras besiut. — Det gör icke jag; utan gör mig tvertom förvisssd, att våra Medständer skola, ej mindre än vi, känna hvad som anstår lagstiftare, hvilka grundlagen gjort fria i deras framställningar, och hvilka just derföre böra vara destomera noggranna att afväga deras beskaffenhet. Således, ehuru mycket jag ogillar motionen, och fastän jag tillstyrker, att, likasom Hr Grefven ieke velat qvarlemna något förbu? mot Svenskars gemenskap med deras afsatta korungahus, Utskott och Ständer ej heller måtte göra något afseende på motionen, så bemställer jag dobk vördsamligen, att de Herrar och Män, hvilka, lika med mig, möjligen velat biandra remissen, ej måtte, nu mera, sätta sig deremcot. Bravorop och hyssjningar afvexlade, sedan Hr von Hartmansdorff nedstigit från bönken. Diskussionen fortsattes och Hr EDENHJEM, GILLIS, yttrade sig skriftligen, men i korthet, emot Grefve Anckarsvärds motion. Han vore fullkomligt öfvertygad, att Svenska folket skulie blifva den ätt troget, det svurit att försvara med sitt lif. Upphäfvandet af det ifrågavarande stadgandet kunde gifva anlidning till tvifvelsmål härom, och han yrkade derföre afslag å motionen, samt ait 4842 års kungörelse måtte med ful! kraft och verkan qvarstå. Hr ROSENQVIST AF ÅKERSHULT kunde ej underlåta att tacka motionären både såsom representant och menniska, för det han uppträdt emot ett påbud, hvars uppkomst vore så olaglig och som visade så liten ektining för menniskovärde. Det vore kränkande att i det konstitutionella. Sverige kunna behandlas så, som detta förbud innehåller, för det man måhända kommit att vexla ett ord, haft en oskyldig kommunikation med afkomlingar af en monark, som ehuru felande, dock storsinnad, möjligen kunnat vid sin person fästa någous tacksamhetskänsla. 4 i detta förbud innehöll befailning till besvikande af ett möjligen erhållet förtroende. Erbålina skrifvelser voro hvarje medborgares enskilda tillhörighet den staten ej hade rätt oskära. Att det ifrågavarande förbudet gällde utan Ständernas sanktion vore grundlagsvidrigt. Sedan numera egentliga föremålet för detsamma nedstigit i grafven, underställde talaren Ridd. och Adeln, och underställde 4840 års Stiänder, huruvida det ej vore en pligt emot nationens värdighet att förbudet af 1842 i hela dess vidd upphäfdes. Han tillade, att han varit närvarande vid de flesta Riksdagar sedan det nya statsskickets införande, och således haft tillfälle på Riddarhuset se mer än en Saulus som omvändt sig till en Paulus. (Slutet följer.) STOCKHOLM den 27 Mars, De på förraiddagen ankomna utländska poter medförde tidningar från Paris af den 15, rån London ef den 17, samt från Hamburg af 10 dennes. FRANKRIKE