Mel VER sw vw främmande språk, i synnerhet det franska, hvar utur de mesta orden länas. Men en stor det al vart lands innebyggare söker bildning och upplysning I allmänhet, utan att hafva tid och tillfälle till ul. ländska språks lärande. Alla sädana halva gruudade anspråk på, att åtminstone i arbeten, hvilka! äro skrifna för den större allmänheten, fiunva modersmålet oförfalskadt, samt ej uppfyildt med cn mängd främmande ord, hvilka de ej kuuua första! eller till hvilkas rätta betydelse de skola på mala gissa. Äfven för hvar och en mera bildad kan det! förefalla något löjligt, att han skall behöfva lära sig franska, för att förstå sitt eget modersmal, saådant det i allmänhet användes. För öfrigt sker härvid understundom rätt grofva misstag ätven atl dem, som vilja anses hafva mycken be äsenhet och bildning, Så har man sett en skädesj elsgranskare med mycken tillförsigt försäkre, att det elier det! stycket ej sgouterade publikens, ehuru, om han grund ligare känt till egenskapen af det begagnade uttändska ordet, han åtminstone skulle hafva omväudt ord1 ställningen. Så hör man ofta uågon iubilsk nasr) pladdra om, med hvilken eäckurabess hav utförti en sak, han tror sig då lysa med franska, ehuru det icke är annat än rotvälska — Många dylika bevis skulle kunna anföras, men detta mal vara nog. Emedlertid har det nu kommit därhän med vårt språk, att nära nog hvart enda franskt ord anses för svenskt och nyttjas såsom sådant, blott det får en svensk svans; och då man kan säga domiciliera, arrivera, changera o. s. v., inser jag icke, hvarföre man ej lika väl skall kunna säga mangera, allera, dormera o. s. v. Sluthgen, owl det gär an, att så använda et främmande språk uti sitt eget modersmål, borde samma; rättighet äfven ega rum i afseende på andra språk. Menu om någon t. ex., som kan finska, skulle säga, att han vill syödera eller käydera eller maatera eller nägot dylikt, skulle våra fransk-älskare måhända blifva något förbryllade. De främmande ordens användande i språket innebär den olägenhet, att de, saknande känd rot därstädes, däri endast framstå såsom döda ord utanl anda. Om t. ex. en bonddräng satan bildning hör talas om styrelsen, förstår han lätt nog, hvad egentligen därmed mevas; han har lärt att styra sin plog, att styra krångliga hästar o. s. v., genom begreppsbildningens naturliga gång fattar ban då otan svårighet, när mun talar om styrelsen, sasom något! det högsta i landet, att det är den, som skail styra. allt till det rätta, hålla våldsverkare i styr o. s. v. Uppfattningen af det förekommande ordets innersta andemening blir honom lätt oeh klar, mena så är det ej, då han får höra talas om administration eller dylikt. De främmande ordens användande i spraket förhindrar språkets sjelfständiga utbildande; en däraf blir, att mångfaldiga begrepp uu ej kunna på svenska uttryckas, utan lån fran andra sprak, bvilket i sig sjelf är ett fel och, i brist af begränsning, kan medföra bögst vådliga följder; så hafva vi inga autagna och brukade, fullt motsvaraude ord i vårt modersmål för abonnera, accent, acklimati sera, med tusentals andra, ehuru sådana vore högst behöftiga, och de lätteligen kunnat bildas och viunal gehör, om ej de utländska orden genast tillgripits. Äfven i många fall, där stamordet kan väl öfversättas, händer det, att de af detsamma uppkomna härledningarna ej lika lätt kunna återgifvas. Således kan ganska väl ordet statskonst användas i stället för politik, men politisk blir svårare att försvenska. Advokat kan väl återgifvas med sakför rare, men af detta ord finnas ej utledda några härleduingar, svarande mot advoeera, advokatur o. s. v Och sådant är förhållandet uti otaliga fall. Jug påstår väl j, att alla utländska ord skola banulysas ur språket; — alla kända språk äro uppblandade af andra, och där ordet genom urminnes bruk vunnit medborgarrätt, eller där man ej kan utfinna ett passande inhemskt uttryck, eller där sprakets lynne ej medgrfver dess bildande, eller där ett främmande begrepp inkommer, där må det främmande ordet gerna användas; om vi i vårt språk begagna orden Präst, Skomakare, Punkt, Dialog, Original, Byrå, Apotek w. fl, är detta dels alldeles rätt, dels ätminstone tills vidare oklanderligt. Om Fransmännen skulle i sitt språk införa våra ord sysken, lagom vore detta för dem en verklig vinst; — men det är emot missbruket jag ifrar, emot det löjliga bruket t. ex alt säga eonv-rsalisn i stället för samtal, butik för bod, persvadera för öfverlyga o. s. v., eller, 1 korthet sagdt, emot bruket af utländska ord, der fullgoda Svenska finnas eller kunna finnas. Härvid förbiser jag ingalunda den ytterliga försigtigheten som måste iakttagas, och den stora svårigheten, som verkligen eger rum vid nya ords bildande; de misslyckas ofta, men det är likväl en helig pligt för hvar och en, som nitälskar för språkets renhet, att, hvar och en i sin stad, bearbeta dess utbildning. Därtill fordras gemensamt bemödande, och om alla sökte draga strå till stacken, skulle densamma snart växa. Otaliga ord skulle väl komma att förkastas, men dock alltid några här och där gillas och antagas såsom goda, och språket småningom riktas så mycket, att det ej mera behöfde lefva på allmosor. Må blott ingen ause ordbildningen för en lätt sak, för något, som när som hellst kan af hvem det vili utföras; detta är en stor villfarelse; det är ofta lättare för en vetenskapsman att väl skrifva en hel afhandbug än att bilda ett enda lyckadt nytt ord. Den rikedom några förmena ett språk erhålla ger uom en mängd främmande ords begagnande är blott skenbar, och uppväges fullt ut af de olägenheter, som alstras af uppblandniugen; åtminstone kan jag ej Inse den stora vinsten för språket af att efter behag kunva skrifva Lärjunge, Elef, Discipel, Discent; eller Styrelse, Regering, Förvaltning, Administralion, Reyim, m. m.; en god författare behöfver ej ny! ka hje! t i medel för att göra sitt språk omväxlande och välljudande, endast medelmåttan kan anse dem oundvikligen behöfliga. Den sanna skickligheje bygger sakens framgång mer på andan än på eu. Den vigtizaste olägenheten af främmande ords öfverdrifna inblandaude i språket är slutligen den, att detsamma småningom utdör och öfvergår till en hopgyttring af olika tungomål, med föga bibehållande at grundspråket. Med det sjelfständiga tungomålets förfall följer sedan en förslappning och uppjösning af känslor, åsigter och begrepp, hvilka, 3 KR ve Mm R MÖTS mt cd LIL HL N J