Aftonbladet – 26 mars 1840, sida 2

ee ge PE OSS ning rönte der intet bifall, men vållade för mig enskildt många olägenheter. Inom Borgareståndet deremot saknade den icke understöd, ehuru detta sedermera blef utan verkan på Rikets Ständers beslut. Den tid, som sedermera förbigått, har varit synnerligen lärorik. 4838 — detta i flere hänseenden sorgligt minnesvärda år — hade knappt framskridit 3:ne månader, förr än man, just under det tusentals betlande skaror dagligen kringströfvade land och rike, i flere landsorter erfor, huruledes i följd dels af Reg:s år 4837 beviljade tullfrihet för spanmiålens utförsel, dels ock af Reg:s ovanliga steg ait låta den för spanmålsinförsel uti Nov. 4837 meddelade nedsättning fortfara endast till medlet af Maj 1838 — en tid, då Bottniska vikens hamnar merändels äro spärrade af is — spekulationshugen så sent väcktes hos de handlande, att spanmål icke så tidigt, som den behöfdes, kunde inkomma, hvarigenom, till råga på de fattiges elände, inträffade, att spanmål, icke ens till det högsta pris, kunde få köpas för penningar. I Gefle var till den grad brist på råg, att ett aktadt handelshus derstädes fann sig föranlåtet att, till folkets lugnande, mot nedsatt pris, fjerdingstals utportionera dess obetydliga rest af detta sädesslag. På närliggande landsbygd måste äfven possesionater med enskild uppoffring hålla deras spanmålsförråd till allmänhetens tjenst — allt för att afvärja en större olycka. I Dalarne, Wermland och Norrland var nödbröd för de fattigas förnämsta spis. I Westmaenland, Södermanland och flere rikets provinser dessutom, ja i sjelfva Stockholm, var vid Maj månads utgång nästan alla spanmålsförråder tömda och spanmålspriserne följaktligen i det yttersta uppjagade. Hvem förmår uppdraga en sann skildring af landets ställning vid denna tidpunkt. Man måste, för att med sanna färger måla folkets belägenhet under denna olycksdigra period, hafva gjort sig på nära håll bekant med dess förmåga att umbära och lida. Om en erfarenhet, förvärfvad genom nöd och hunger, eger något värde, så måste våra blifvande spanmålslagar, med hemtad ledning af 4838 års händelser, komma att på en gång afse de fattigas rättmätiga anspråk på godt pris uppå deras förnämsta förnödenhet, och köpmannens rätt att i sina handelsföretag tryggas al bestående lagar. Men jag öfvergifver detta ämne för att tillägga några ord om städerne. Åtskillige af Rikets minsta Städer förmå icke underhålla egen styrelse. De hafva fördenskull bögeligen af nöden att komma under landsrätt. Östersund gifver exempel, att detta kan ske, utan uppoffring af representationsrätten. Gerningsmän på landet injaga icke mer någon farhåga för Städerna. De hafva aldrig varit vådliga för stadsmannarörelsen och kunna aldrig blifva det. Norges lagstiftning för handtverkare på landet förekommer ganska ändamålsenlig. Inom Städerne inträffar ej sällan, att skicklige burskapssökande måste stå tillbaka, då deremot personer af underordnad förtjenst ofta med mindre svårighet undfå borgsrerätt. De sednare anses naturligtvis af de gamle mer oskadlige, än de förra. Imedlertid är det högst angeläget för Städernas Borgare-korporationer, att Närings-lagstiftningen, så mycket ske kan, befriar dem från tvånget att bland sig upptaga personer af dålig konduit och utan all garanti för stadga i uppförande och möjligheten af utkomst. I sednare hänseendet vore måhända icke olämpligt, att en högre ålder, t. ex. 24 år, bestämdes för rättighet att vinDå burskap. Näringsfriheten, behörigen ordnad, blir en häfstång för städernas industri. Den har ännu icke utöfvat något skadligt inflytande på borgerliga rörelsen, hvars missgynnande ställning härleder sig från helt andra orsaker. Ännu mindre skall den göra det, sedan ett fritt och regleradt system för näringarne blifvit af Styrelsen antaget. Hvilket borgerligt yrke är mer obehindradt och fritt än Skomakareyrket i Stockholm? Icke desto mindre står det Stockholmska Skomakare-embetet i ett förtjent anseende och har genom omtanka och klok förvaltning bildat en rätt vacker gemensam fond. Hvilken tänkande medborgare kan önska fortsätt. ning af n. v. oefterrättlighets-tillstånd, i anseende till näringsförfattningarnes tillämpning, Brödstriden i Stockholm och tvisterna derstädes emellan Kiädeshandlare, Skräddare, Lärftskrämare, m. fl., utmärka högsta graden af oreda. Sig emellan äro städerna mycket olika lottade. Vissa städer innehafva mycket donerad jord; vissa städer mindre och vissa alldeles ingen sådan jord. Somliga städer få, genom betydliga tolagsafgifier, skatta rätt mycket till andra städer. En allmän villervalia råder i städernas finans-lagar. Många hafva berott af stunden och nycken. Flere hafva tillkommit af enskild Kungl. gunst. I Stockholm är tolagen å vissa varor så tryckande, att det ofta är en rem vinst att förtulla dem i Grisslehamn, för att sedan föra dem landvägen till Stockholm. Söderköping fick år 4837 Regeringens bifall att uppbära tolag, men till större belopp än staden hade begärt, iaokt och mening att dymedelst gynna en annan stad, der fruktan för minskning i handel och trafik skulle hafva uppkommit, om en lindrigare tolag i Söderköping hade inbjudit trafikerande att företrädesvis vända sig dit. Missförhållanderne emellan städerna äro så stora, att deröfver kunde skrifvas en hel bok. Under sådana omständigheter tager den kloke och betänksamme skeden i vackra hand,. Har omfattar med värma, välvilja och uppmärksamhet hvarje väl öfvertänkt förslag, syftande på städernas organisation. Han inser, att BorgareStåndets Rikslegsmän icke böra föndra sig sinsemellan derföre, ut ett fritt tullsystem är i annalkande, och dertöre att man begär ett länge väntad: slut på osäcerheten för borgerliga yrkens utöfring. Vid 1835 Ca oo. Ditkedac framställa ND nm aavddinga nå.