Aftonbladet – 13 mars 1840, sida 3

Iragans Dbehandiing, rörande oltanåämnde förkla-! ring yttrat. Redan den 17 Mars 1837, beslutade Kongl. Maj:t förordnandet af en kommittee, som borde utarbeta förslag till en allmän stadga om fattigvården i riket, att Rikets nästsammanträdande Ständer meddelas. Tiden för Ständernes sammanträde var då äfven bestämd, och rageringen visste således allt hvad hon behöfde veta för att bsräkna ärendets behandling, så att det i grundlagsenlig ordning kunde för Ständerna framläggas. Muöllantiden utgjorde då nära tre år, och man borde väl icke misströsta om dess tillräcklighet; men huru har den blifvit begagnad? Först efter fulla 48 månader, eller den 26 Oktober 1238, förordnades ordförande ech ledamöter i kommitten. Mången torde med allt skäl förestälJa sig, att dessa 48 månaders betänketid för en så enkel procedur blifvit använd för kommunikationer med de tilitänkte ledamöterne, på det man på förhand måtte vara försäkrad om deras kännedom och åsigter af det vigtiga ämnet, och att de voro oförhindrade att bebandla det — så var likvälicke förhållandet. De flesta och troligen alla leda möterne från landsorten voro fullkomligt okunnige om uppdraget tills det Kongl. protokollet, som innehöll det nådiga förordnandet, blef, genom länsmän eller fjerdingsmän, dera tillställdt. Flera emottogo det så sent, att de icke, ens med all möjlig ansträngning, kunnat medhinna att inställa sig vid det till den 435 Januari 13839 bestämda sammanträdet, och några uteblefvo alldeles till följd af hinder, som tid efter annan under kommitteens sammanvaro anmäles. Huru liten omtanka man egnat åt förberedelserna visar sig äfven deraf att, då kommittten sammanträdde, man icke ens vårdat sig om ett formenligt meddelande af Kongl. Maj:ts nådiga föreskrift angående kommitteens åliggande, derem icke ett ord förekommer uti de för ledamöterne utfärdade serskilda konstitutorialer, och att Kommitten aldrig emottog någon instruktion annorlunda än genom en i form af enskildt handbref afliåten skrifvelsa från Statssekreteraren för Ecklesiastikexpeditionen till Kommittens ordförande. Det torde vara förlåtligt om man i följd af detta antingen föreställer sig, att ärendet var för många ledamöter nära nog fråmmande, eller åtminstone icke af dem på förhand så noga öfvertänkt, som det bordt vara, då man deruti skulle agera lagstiftare. Denna olägenhet ökades ytierligare deraf att de fleste ledamöterne, sammankailade från vidt åtskiljda orter, voro för hvarandra fullkomligt främmande. Man borde väl påräkna, att då Statssekreteraren för Ecklesiastikärenderne sjelf var en ledamot af KommitteÅn, hans deltagande i arbetet skulle ledt till serdeles gagnelig sammanhållning och planmessighet, såsom en frukt af den vidsträckta öfversigt af ämnet, hvilken man af honom mer än af någon annan haft rätt att förutsätta, och som sannolikt antogs till skäl för hans förordnande will deltagare i Kommittens arbeten. — Herr Statssekreterarens andra göromål msedgåfvo likväl temligen sällan bans deltagande i Kommitten, och hans fragmentariska inblandning i diskussionen, deraf ljudet icke alltid kunnat innestärgas inom murarnpe af sessionstummet, lärer oftast bestått i oöfvertänkta bugskott, som mera förryckt än :sammanhållit öfverläggningen. Imediertid blef Kom-! mitten icke en, utan flere gånger af honom, i bans egenskap af föredragande hos Konungen underrättad om den tid som mäste iakttagas för aflemnande af utlåtandet, om förberedningen af Kgl. Maj:ts! nådiga propositiou till den förestående Riksdajen skulle medhinnas, och det lyckades Kommitten att kunna iakttaga denna tid, så att utlåtandet aflemnades den 8 Juni. Då vidtogs likväl dermed iagen annan åtgärd, än att Konvgl. Msj:t beslutade om dess tryckning, och först efter Fem månader elier den 9 November erhöll Kammarkollegium föreskrift atti yttra sig deröfver finom ungefärligen en månad eller inom den 45 December. Man må : icke föreställa sig att tryckningen behöfde föregå. sistnämnde föreskrift, ty att serskildt afskrifva den del, som behöfde meddelas Kammarkollegium, var icke en veckas arbste och skulle, om man så velat, treligen icke medtagit mera än en dag. Ar det nu anständigt af en Konungens rådgifvare och föredragande att, för en formvidrig och 6ländig behandling af en så vigtig angelägenhet, ursäkta sig med brist på tid. Så långt dena främmande skrifvelsen. För egen del anse vi oss böra underställa Hr StatsS-kreteraren ännu en fråga, med anledning af! Hr Biskopens yttrande, att innan ens fråga kunde uppstå om utarbetandet al ett förslag, Ko-l. nungens H. Domstol måste höras och att detta skulle utdragit frågan flera månader: vi önska de i auledning häraf få veta, om detta yttrande instämmer med Konseljens åsigter? Icke en gång, utan två, har Konseljen, just i anledning af hennes förfrågningar rörande vissa punkter 2f det ofta nämnde Betänkandet, mottagit af H. Domstolen den tillrättavisniog, att Kgl. Msj:t först bör uppställa propositionen till Riksens Ständer, innan H. D. kan deröfver yttra sig. Denna ordning föreskrifves ieke blott af de fysiska lagarne, — ty innan en proposition är gjord; kan svårligen någon deröfver yttra sig — utan äfven af Grumdlagen, och då Hr Bisko pen, i full medvete.het af nyssnämnde dekonfityr för Konselj:n, framställer en alldeles mot satt åsigt, och det inför ett stånd, inom hvils ket ingen enda ledamot saknar skicklighet at bedöma förhållandet, så bör det väl tagas fö gifvet; att Hr Biskopen i denna sakt har Konseljens opinion till ryggstöd. . Att Högsta Domstolen visat sig så e att infordrandet af dess utlåtands bort utttgaga-ärendets bebandling i flera månader hoppas man att Hr Biskopen vid tillfälle ict glömmer, då fråga blir om opicionsnämndens nedFY