Aftonbladet – 11 mars 1840, sida 1

ULSRITIIKU BLELUIN VOCLMIGNUUU MIvViv, BA UVITET aUUG, som äfven billigt och skäligt är. RIESDAGEN. Presteståndet. Plenum den 26 Februari. (Slut fr. gårdagsbl.) Prosten Ödmann befarade någon sammanblardning i diskussionen bafva ägt rum ef formen och saken. Den förra är redan af Konst.-Utskotiet bestämd, så att den ej vidare kan komrma under öfverläggning. Hvad den sednare engår, mötes man med invändningen af 26 R. O., att den icke omnämner några adresser, uten endast att Lindtmarskalken och Talmännen träda inför Konungen och framföra i Ståndens namn deras underd. vördnad; men den förtäljer ej heller något om dei tal, Konungen från thronen håller, utan nämner blott berättelse om hvad sedan sista Riksdag uti Rikets styrelse sig tilldragit, hvilken berättelse Högstdensamme låter Stånden afböra — det förra sker utan, den sednare med kontrasignation. Saken i och för sig sjelfär ingen nyhet, helst sedan år 48147 ej mindre, än 44 adresser blifvit föreslagna och 40 afgifna, hvaraf 40 innebållit tacksägelser för det goda, vår Regering och serdeles Hans Moj:t Konungen oss bevisat, men deraf följer icke att ju en adress i annan syftning äfven kunde afgifvas och af Konuogen emottegas. Visst är åminstone, att något hinder af grundlagen derför icke möter. Att förevarande adressförslag bör undergå hvarjebanda modifikationer och förändringar, i närmaste likhet med hvad Prosten Säve föreslagit, medgifver jag, och anser att hvarje Stånd kunde afgifva sitt förslag, hvarefter ExpeditionsUtskottet skulle anmodas sammanjemka dessa förslag till em gemensam underdånig adress. Den bör icke ställas i form af önskniogsmål — då den visserligen tillhörde EkonomiUtskottet, utan hufvudtonen, som skulle genomgå den, vore uttrycket af den ailmänna ställningen och sinnesstämningen i landet; — och att öppet uttala denna måtte väl vara tillåtet. — För öfrigt erinrar jag, att anledningar till missnöje saknas icke Stånden emellan, och förhållandet mellan vårt Stånd och hedervärda BondeStändet är visserligen icke sådant, som det berde vara. Jag anhåller vördsamt, att det högv. Ståndet ville betänmka, i hvilken ställning der högv. Ständet försätter sig, om de öfrige respektive Medständen antoge adressen, men PresteStåndet afsloge den. Detta vore aatt slå cija i elden,. Vi erkänna ju alla — eller måste det — att ställningen inom landet icke är den bästa. Vi komma ju att under Riksdagens lopp framföra myckot, som bär vittne derom; hvarföre då ej antaga adressen, men — med medifitationer! — Häri instämde Prostarne P. G. Svedelius och Gahne. Prosten Sidner ansåg af synnerlig vigt, att det goda förhållandet emellan Presteoch BondeStånden måtte ostördt bibehållas, instämde med dem som talat för förslaget, men tillade, att ban i denna enkla sak endast bade tyenne frågor tili sig sjelf att framställa, nemligen: cÅro de i denna underdåniga skrifvelse intagpa framställningar riktiga, så väl i sak som form, så att de äro grundade på förhållanden, som verkligen förefinnas och uttryckta i ordslag, som äro förenlige med den vördned, man är skyldig Konungens höga person? Om jag ar öfvertygad att så är: bör jag såsom folkets lärate och väl bekant med dess betryckta tillstånd, vägra att vitsorda detta äfven på högsta ort? — I förra afseendet har jag emct nu ifrågavarande underd. skrifvelse ingenting att anmärka; den utgör en sanningsenlig beskrifning på ewt för banden varande tillstånd; den innehåller underd. önskningår, frarställda på ett sätt, som icke kan misshaga en Konung, som, då han vill bereda folkets väl, måste önska att få veta dess behof. 1 sednare afseendet känner jag mig bäde af embetsoch samvetspligt uppmanad att föreswa mig med det hederv. BondeStåndet, så mycket hellre, som jag i grundlagen icke finner något bud eller förbud, som kan ligga i vägen. Om, i afseende på fordra förhållanaen eller åtgöranden, betänkligheter hos andra det högv. Siårdets ledamöter härvid förekomma, så måste jeg af ofvan anförda skäl förbise dem, emedan de i mitt tycke icke äro så vigtiga, att de kunna förmå mig att såsom folklärare svika mina åbörares förhoppning om bistånd, då de vilja inför thronen nedlägga billiga och rättvisa önskningar. På dessa grunder voterar jag för adressförslagets entegande i sin helhet. Doktor Agrell: cEburu gerna jag går Bomdeständets önskningar till mötes, förklarar jag dock att jag i-förevarande fall ej kan efterkomma dem, 6medan jag anser adressen ovanlig, såsom tillförene icke använd eller begagnad, onödig, emedan den ieke är af behofvet påkallad, onyllis, emedan den ej kunde leda till något önskligt resultat. Prosten Stenhammar: Om jag erkänner, att jag icke utan förlägenhet yttrar mig öfver närvarande öfverläggningsämne, så befarar jag icke att jäfvas af någon inom detta Stånd. Såsom andra talare redan erinrst: Bonde och Prest äro naturligen vänner i hemmet, de böra äfven vara det här i de gemensamma offentliga värfven; och till vänner sägtt man icke gerna: nej! men liksom man i det enskilda lifvet icke kan följa sin bästa vän i bvartenda hans fjät, så måste det ju ock hända i det offentliga, uten att vänskapen deraf må anse sig sårad eller kränkt. Likväl — nödgas man gifva bonom ett vägrande svar, så må svaret vara mildt och icko desto mindre uppriktigt; sådsnt är den rena tillgifvenhetens sinne. Jag kan, jog bör icke eapnat tänka, än att Bondeståndets varma deltagande för det gå kallade adressförslaget bärleder sig från Fen fosterlandskärlek, som bjuder högaktning. Samma högaktning egnar jag ät den omtanka, hvarmed man 5 VI AR t me RR