Aftonbladet – 7 mars 1840, sida 2

Man Iragar ironiskt, om ej elt annat kollegium här inskränker qvantiteten af åkerbruksrens utsäde och föreskrifver ett visst cirkulationsbruk till förekommande af öfverproduktion och till förebyggande af jordens utsugande. Förmyndarevården öfver Svenska Skogar, som sej kan förekomma skogens ödeläggande, men väl bindra dess nyttiga användande, utöfver bestämd qvantiiet till förädling af våra outtömliga malmförråder, har haft den påföljd, att skog hvarken reproduceras eller ens vårdas i vårt kära fädernesland, som likväl torde i sina skogar äga en ofantlig national rikedomskälla, hvilI ken, fritt begagnad, ej ;skulle uttorka, emedan naturen understödd af menskliga omtankan, skulle ersätta hvad som klokt förbrukades. Huru vill man också förklara för sig orimligheten af att yrka på frihet i mnäringarne i allmänhet, och likvål bibehålla prohibitioner för ett lands hufvudnsäring? Sådant blir en motsägelse, hvarvid man slutligen måste bli förlägen. Att således bergsbruket måtte bli fritt är lika mycket en förnuftsfoördran som hvad man föreslagit i afseende på de öfrige mnäringarne. Trädvaruhkandeln tryckes bårdt af samma förmyndareprincip, som inskränker bruksrörelsen, Vill man lära huru vinstgifvande och betydlig en trädvaruhandel kunde blifva för Sverige, så vände man sig till Norrige. Vill man deremot höra omtalas exempel på högsta grad af steatsekonomiskt vansinne, så vände man sig till några ägsre i Sverige af så kallade grofbladiga sågar, hvaraf hundradetals finnas öfver hela riket. De skola berötts, hurusom: det är dem. förbudet att nyttja flsre och fina blad i en ram, hvarigenom träd skulle sparas och vackra exportabl: bräder erbä!las, att de väl få såga utskottsbrädar så mycket dem lyster, men att, om de tillverka goda elier. rena bräder, så gäller buru väl de stå hos länsman eller landsfiskalen. 1y att såga goda bräder är dem förbudet. Häraf förklaras våra bräders fula utseende i förhållande till de Norska. Troligen lär nu Sverige vara det enda land, jder tillverkning af dålig osäljbar vara till den jgrad uppmuntras, att den goda varsns produktion -förbjudes och det mera ändamäls-nliga verktyget (finsågen) ej får alltid begsgnas, ehuru det är allmänt bekant, att det tillåtne otjenligare verktyget. (grofsågen) lemnar en säisro produkt och onödigtvis öder den materiel, hvilkens besparande uppgifvits såsom anledning till restriktioner. På våra fabriker kan fosterlandsvännen ej tänka utan att intasgas al en nedslående känsla af den ofantliga uppoffring landet måst vidkännas under mer än ett halft sekel, för att införa i Sverige likt och olikt af fabrikation utan besinning huruvida den någonsin kunde bära sig själf. Fabrikerna måste delas i 3 klasser: ; 1:o de, hvilka nu trifvas utan skydd och hvilkas idkare kunna täfla med utländningen i afseende på produktionsgodhet och pris. Sådane äro nyttiga för landet och den tillfälliga uppmuntran, de under sin tillväxt åtnjutit, kan anses väl använd. ! . 2:o De hvilka, nu belåtne med en måttlig skyddstuall, snart motse den tidpunkt, då deras bestånd är tryggadt äfven genom den lägre tull, hvilken endast såsom statsinkomst alltid bör fortfara. Sådane förtjena fortfarazxde skydd under sin vidare utveckling. 3:03 De, hvilka, ej nöjde med hvad man öf. verallt skulle kalla en bög skyddstull, ropa anlingen på verklige eller i siffra uttryckte förbud. De, som vilja pålägga bela Sveriges befelkning en dryg beskattning, redan kännbart Lill dena erlagd under 50 års tid. Dessa fabriker kunna med skäl anser såsom em kräfta för landet, intill dess deras idkare vidtaga åtgärder, hvarigenom täflen med utlänningen blir dem möjlig, vid en-tull af 20 procent, som, jemte öfrige kostnader, utgör ett skydd af 50 procent. Sverge har betalt till dessa fabriker summor, hvilka, sammanräknade, skulle komma oss att bäfe. Det är en känd sak, att en person kan bafva in resekostnad till Hamburg och åter. ersatt, geiom det lägre pris, bvartill han der kan förse sin ;arderob för ett par år. . Ett sådant förhållande bör ej, kan ej längre fortarg. Det enda, som kan dessa fabriker beviljas, ir tid. Lemsom dem tillräckligt rådrum, att aningen småningom indraga eller också att tredubla deras anläggningar, så skall, efter 40 år, deras illverkning bli gynnande för landet. Men grundatsen bör uttalas nu, och lagen stedga, att de LR förhållanderne på gifven tid ovilkorligen inröda. Den flygtigaste öfversigt af skråordningarnes uppjomst och menliga verkningar på det allmänna, . nåste öfvertyga em hvar om nödvändigheten afdeas slutliga upphäfvande, om det rättsvidriga af leras förfarande. pilvarje monniskan, säger Adam smith, cäger, så länge hon icke öfverskrider rättisans lagar, fullkomlig friket att söka sin egen väringsväg och att med sin industri och sitt kavital täfla med kvarje annan individ eller näringslagg AÄtvralsan är 2t ss por 2 A?. an Nnlict hvare