verkningen af tackjern. Man kunde väl bäremot invända, att flere Brukspatroner å sednare tider så fö: bättrat deras smidesmetoder, att, i följd af den åt dem jemväl upplåtne rättighet, att med 33!; procent öka stängjernstillverkningen, missförbållandet numera är i någon mån rättadt; men då man tager i betraktande, att en dylik förbättring i tillverkniogsmethoden och deraf härrörande proi duktion af mera tackjern, utan förökning af tillverkningstiden, är, i anseende till den höga skatt, ij som för hvarje dygnsbläsning utgöres af hyttelagen, och hvilken, så länge produkten ej är större, än den, som erhållits efter den gamla och å de flesta ställen ännu begagnade tillverkningsmeioden, nära uppgår till full laga ränta å varan, alldeles nödI värdig, såvida Sverge skall kunna uthärda täflan I med andra länder, i afseende på den tillverkade I varens pris, i förhållande till dess godhet, samt i deraf följande afsättning; — att en sådan förbätItriog redan blifvit vid några hyttor tillvägabragt loch småningom kommer att vid de öfriga tillvägabringas, — samt att Brukspatronerne naturligtvis ej skola begagna den dem meddelade rättighet till ;utvidgende af smidet i så vidsträckt mått, att priset å tackjernet, i strid mot deras eget intresse, I varder i någon betydligare mån höjdt, hvilket åtjminstone ännu ej visat sig vara en följd af de I gjorda förbättringarne och det högre privilegium, I — så torde man finna, att en dylik invändning är fullkomligen ogrundad. Förbudet att använda kolen annorlunda, än till hyttebruket, bar ock, lika med de öfriga inskränkningarne, bidrsgit att qvarhålla bergshandteringen i dess vanmakt. Nämnde förbud har likväl under flere år blifvit eluderadt, och bergsbruket hade, såvida sådant ej skett, nu helt säkert varit närmare sin undergång, än hvad det är. Förutan öfverträdelse af detsamma, skulle många Bergsmän, vid tider, då deras näring drifvits med total förlust, men försäljningen af kol deremot tillskyndat dem vinst, ej haft någre vägar till bergning. Nlåmpligheten af förbudets bibehållande i hela dess vidd, eller i förening med öfrige å bergsbruket hvilande band, är derföre redan så ådagalagd, att om skadan deraf något vidare ej torde behöfva nämnas. Det är ett högst anmärkningsvärdt förhållande, att jernet, som är rikets förnämsta exportvara, och uti hvars tillverkning och förädlande våra outtömliga malmberg beredt bergsmännen en säker källa till fortfarande bergning och välstånd, på samma gång är den enda vara, hvars förädling ej är hvar och en, utan endast några jå privilegicrade medgifven. Den, som upparbetar andra råämnen, pjuter ju ej ailenast skydd, utan derjemte ofta uppmuntran och belöning. Dessutom finnes, mig vete ligen, ej något annat land, der en så onawurlig och skadlig inskränkning i tillåtelsen att förädla jernet äger rum, elier der, med andra ord, några få maktegende personers intressen lyckats, att i så hög grad, som här i Sverige, göra sig gällande framför öfrige medborgares, samt derigenom hinidra handteringens förbättring och utvidgande till Iden böjd af fullkomlighet, den naturligen borde kunna ernä. Ehuru välgörande för bergsbruket en obegränsad frihet i detsammas drifvande ,af här ofvan upptegine skäl, borde vara och säkerligen blifver i en I framtid, då upplysningen och det egna intresset, som alltid äro de kraftigaste Aarifbjulen för den menskliga verksamheten, komma att, i samband med hvarandra, uppdrifva näringen till den högsta möjliga ståndpuntt, kan likväl, med afseende på grunden för hyttornas uppkomst samt det sätt, hvarpå blåsningen drifves, en sådan frihet ej nu, utan men för tillverkaren, ovilkorligen medgifvas. Tackjernstillverkningen är nemligen grundad på den koltillgång, som finnes å de till hverje hytta anslagne hemman; och den längre eller kortare tid, hvarunadsr blåsningen drifves, hvilken åter beror ef koltillgången, bidrager i sin mån att göra tillverkniogen mer eller mindre vinstgifvrande. Den kostnad, som åtgår till värmning samt blåsverkets iståndsättande och uppförande af ställning m. m., är lika stor för en längre, som för en kortare blåsning, ej endast i nämnde hänseende, utan äfven derigenom, att, efter det masugnen blifvit uppvärmd, bvartill delågarne, i mån af deras andelar bidraga, för hvarje uppsättning, som bäres i mesugeen, erlägges af den ibäran:e så kallad ugnslege, vid nägra byttor utgörande 4 !, och vid några 2 å 3 Skepp. tackjern. Denna ugnslega, som naturligtvis blifver större, ju längre blåsningen fortfar, fördelas emesilan hystedelägarne efter samma grund, hvarefter vårmningsskyldigketen blifvit fullgjord, så att den, som tillverkar mindre, än på hans andel belöper, deri finner ersättning för den den större vä mningskostnaden, och den åter, som vill drifva större produktion, än som tillkommer hans hyttedel, åtnjuter den fördelen att, i händelse af god konjunktur eller öfverflöd!g tillgång på rudimaterier, kuanpa öka tillverkningen, emot erläggande af en billigare lega, än som kunde erhållas i bändelse af kortare blåtningstid, som säkerligen biefve en följd deraf, att en eller annan delägare kunde, utan de öfriges begifvanpde, skilja sig ifrån ett hyttelag. Nedlåggandet af ett sådant kan alltså ej få bero på nägre få delägares godtycke, utau på åsämjande emellan de jOaste bland dem; hvadan jag nu föreslår följande medel till berghandteringens uppbjel pande, såsom i min tanka de för närvarande mest tjenliga. 4:o Må det, då minst trefjerdedelar af delägarne i en masugn å hyttestämma sig derom förena, ) vara dem tillåtet att hyttebruket nedlägga, i hvilken händelse de delägare, som i annat hyttelag ej ingå, genast komma i åtvjutande af de i efterföljande 2:ne punkter beviljade friheter; men derförinnan åligge det hvarje hyttelag, art förtfarande drifva blåsningen, på sätt och i den ordning hittills skett. i 2:o Med uadantag af ägarne utaf de hemman, ! som höra till de hyttelag, hvilka ej blifvit upplöste, vare det fritt för hvar och en,som isom bergs. lag besitter kemmansdel, ej mindre att anlägga stångjernshamrar ti!l det antal och den storlek han för godt finner, än äfven att försälja sine kol till hvilken som helst, inom e!ler utom bergslag; och 3:0 Skall endast det stångjern, som för utrikes export å våg föres, beläggas med afgift till Kongl. Moej:t och Kronan: häranda denna afgilft hestäm.