Aftonbladet – 5 mars 1840, sida 2

att dess uppnående icke är möjligt, om man blott gör sig reda för denna Riksd2gs syftning. Skall den, i likhet med hvad vid alla föregående Riksdagar egt rum, sysselsätta sig med förekommande frågor och ämnen i alla dess detaljer, så är intet hopp om att den kan bli kortare än föregående, men väl längre, emedan målen nu troligen äro flere och vigtigare. Skall åter Riksdagen hufvudsakligast fästa sig vid de stora frågor, hvarpå landets förväntan hvilar: ordBandet af ett förbättradt statsskick, bestämraandet af en annan representation: så kan och bör Riksmötet bli kortare än föregående. Det är likväl tydligt, att om Ständerna, som vid närvarande Riksdag endast kunna lägga grunden till en ny statsbyggnad, skola åter afbida 35 eller 6 år till sitt nästa sammanträde, måste det nu varande tillståndet derunder fortfara med alla sina olägenheter, och jag lärer icke behöfva säga, buru litet vi då uträttat, eller visa osäkerheten af att ens vid en kommande Riksdag få det onda afbjelpt, e när de nya Konstitutions-paragrsfernes antagande beror på Regeringens ovissa samtycke. Det är vid erhållandet af detta samtycke, äfvensom vid terminens förkortande till nästa Riksdag, Rikets nu församlade Ständer torde böra fästa sin synnerliga uppmärksamhet. De bafva väl ingen makt att föreskrifva hvarken det ena eller det andra, men de hafva ett medel i sina händer, som, förståndigt och värdigt begagnadt, synes mig leda till ändamålens vinnande. Detta medel är: bevillningen. I andra konstitutionella stater uppstår wvanligen alltid fråga om, att inskränka skettebidragen, då styrelsen icke lyssnar till nationens röst, utan fortgår på en från dess önskningar och förhoppningar skiljaktig bina: I anscende till våra Grundlagsformer, liter sådant sig hos oss svårligen göras, emedan, när ingen bevillning är till visst belepp fastställd, den garla måste, enligt 409 Reg. F., fortfara intill nästa Riksdag. En bevillning måste således bestämmas; men på hvad sätt? Fastställes den till det begärda beloppet, så har Regeringen alla sina behof fyllda, ingenting af Ständerna att begära, och följaktligen ingen ekonomisk nödvändighet att sammankalla dem förrän till nästa Lagtima Riksmöte. Men kan en sådan bevillning möjl!igtvis nu uppgöras? I fall afsigten är, att införa en annan organisation af styrelseverken, att ordna ett nytt statsskick; månne Ständerna då kunna och böra upptaga sin tid med att bereda och anskaffa allt, som fordras för det gamlas fortfarande? Om vi ända hittills icke märkt någon serdeles benägenhet hos styrelsen att ingå på reformernag bana, skola vi då vänta en sådan benägenhet, sedan vi sjelfva gjort allt för att sätta henne i tillfälle att icke behöfva visa den? Regeringen kan hafva de bästa afsigter; bon kan, upplyst om folkets önskningar, bafva det redbaraste allvar att gå dem till mötes, att sjelf ställa sig i spetsen för framskridandet; men intill dess vi sett några öfvertygande prof derpå, är det kanhända bäst, att icke allt för mycket tro på den egna önskningens ingifvelser, — att icke blindt förtro sig åt den ovissa framtiden, — att ej handlöst öfverlemna sig åt menniskolynnets vexlingar; och en styrelses ledamöter äro äfven menniskor, hos hvilka begrepp kunna förändras och föresatser ombytas. Om hon för öfrigt verkligen byser de goda afsigter vi önska hos henne finna, skall hon medgifva, att en dylik försigtighet icke är klandervärd, emedan hon sjelf så ofta begagnat den, vid pröfningen ef Ständernas underdåniga skrifvelser och önskningar. Om Riksstaten skall på vanligt sätt ordnas i alla sina detaljer, de gamla och nybegärda anslagen granskas, och deras mer eller mindre behöflighet utrönas, så åtgår för det första till Jetta göromil ca längre tid för StatsUtskottet; sedan kommer ordningen till Ständerna att sodkänna eller afslå de serskilda afgiftsposterna; härom skall debatteras; olika meningar vppkomma hos Stånden; derom vwoteras i förstärkt StatsUiskott; voterings-propositionerna sammanemkas; och möjligen kunna hårunder de fyra månaderna för Ständernas lagliga sammanvaro örflyta, då Riksåagen måhända kunde upplösas, den gamla bevillningen fortfara, och allt på den nya nedlagdt arbete vara fruktlöst, Jag vågar derföre föreslå ett medel, som, itminstone enligt min tanka, leder till målet itan förnärmande af någondera Statsmaktens värdighet och som står i fullkomlig öfverenstämmelse med Grundlagen. Denna bjuder att n bevillning skall fastställas, — Nå väl! ständerne åltaga sig en sådan, men till det nöjligen minsta belopp, t. ex. hälften af nu arande, hvarjemte de som princip stadga, att ntet nylt anslag beviljas, med undantag af ådana tillfälliga, som menskligbeten och ett erskildt inträffadt behof föreskrifva. Härmed afva de i sjelfva verket uppfyllt Grundlagens sreskriftt. och kurmatrden afbida det nva