Aftonbladet – 4 mars 1840, sida 1

digade ännu en gång sin reputation såsom cen sann mästare öfver harpans svårigheter, och i sin smak i den improviserande stilen, uti en s. k. echofantaisie. Madame Bishop och Hr Bochsa lära i dag rest till Upsala, för att iöfIvermorgon der gifva en konsert, hvarefter de återkomma hit och slutligen afresa den 43. Vi skulle ej utan orättvisa kumna förbigå att nämna, det aftonens nöje denna gång äfven förhöjdes genom ett återseende af den sedan m:lle Fjeldsteds härvaro sistlidne sommar så mycket omtyekta dansen La Cachucha, för hvilket vi hade att tacka m:lle Granberg, en af ballettens yngre personal. Det var en verkligt angenäm surpris, som. publiken erhöll i förra veckan, då hon oförmodadt uppträdde i denna dans för första gången. Don sitidighet i serskilda rörelser, som ensam förmår göra dennå dans så ovanligt täck och retande, har bon redan till en ster del på ett bebagligt-sätt tillegnat sig; -bennes--lif är böjligt som en vidja, som man säger, och om hon ännu icke hunnit der fulländade mjukheten och harmenien i armarnes, händernas och bufvudets förande i hvarje gest och blick, som så ovanligt utmärkte m:lle Fjeldsted, så är början likväl tillfredsställande långt mer än de flesta troligen väntat, och visar, att m:lle Granberg har anlag att kunna gå långt i sin kosst, om de rätt utvecklas. — Vi underrättas, att Konsertmästaren Hr Aug. Berwald nästa Söndag eller Böndagen kommer att hafva sin konsert på stora teatern, och dervid ämnar gifva flera nya större styc ken af egen komposition, samt dessutom biträdes af m:llerna Liad och Fundin, Hrr Gänther ceh Beltetti i serskilda numror. Denna afton är en af de fördelaktigaste för en konsertgifvare, helst några andra offentliga nöjen den dagen icke äro att tillgå, och den, som vill förse sig med biljett, torde således ej böra försumma tiden. —— Statstidningen för i går skänker allmänheten det föga uppbyggliga skådespelet af en dotter som cffentligen, -skru vosina mor, ab der lösa anledning, att denna sednare ej skulie visat sig artig nog mot en af dotterns iaklinationer, i sanning ett betänkligt symptom af den allmänt ormordade bristen på vördnad för föräldrar. Det är Aura, Sveas,; till den kejserlig: seraljen, abortförda dotters, som läser lager för sin konuagsliga moder, för det denna ej vä nog lönat — kan läsaren väl gisia hvem? jc Rosenblad. Hvad den näpna unga frun eller sultaninnan funnit för älskvärdt hos denne bedagade gubbe, är svårt att förstå; om han tilläfventyrs, som Mecenmas, blundat vid enlevemanget, eller på något annat sätt gjort sin kur, nog af Svea får mycket bannor för hans skull, och det är ändock något. Dessa bannor äro på vers, af hvilka Svea tyckes kunna sluta, att Aura undergått ett starkt målbrott sedar den tid Franzas och Chorei tjusande stämmor ljödo från hennes stränder. Se här ett prof. Tacksamt mins jeg: aldrig skall jeg glömma, Hvad, 0 Fostermor, du var för mig. Bortförd dotter, skall jag alltid gömma I mitt bjertas djup en bild af dig. Dira tidshärolder jag ej känner: Fåfaångt ljuda deras rop allt hit. Men jag mins ännu de gamla vänner, Som dig tjente med ett trofast nit. Skulle de af dig den otack röna, Som, jag hör, är dagens lösen nu? Skulle du ex Rosenblad så löna? Nej, den rösten vidkäns icke du. Icke kan du rmu i hast förgäta, Nu, då hen sin sena hvila når, En förtjänst, hvars jemna bana mäta Fem oeh sexti ärofulla år. Beklagligtvis finner man under dessa verser signaturen F—n. Om detta skall betyda Franzn, såsem en gång tillförene är antydti Statstidningen, så må det förlåtas oss, om vi för denne aktade och så älskvärde skalds egen skull önska, att vid detta tillfälle få citera för honom ett bref från den fransyske skalden Berenger, som finnes just i de med gårdagsposten hit ankomne fransyske. tidningar. Detär stäldt till ett vitterhetssällskap i Gent, kalladt la Soeiet des Melomanes, som erbjöd bonom titeln af korresponderande ledamot. Detta bref är så intressant, att det i alla fall förtjenar återgilvas; vi skola endast med kursivstil ut märka de uttryck, hvilka vi serskildt rekommendera åt den svenske skaldens behjertande. aMottag, m. H., mina uppriktigaste tacksägelser. Jag bar, som ni kanbända känner, aldrig haft smak för akademiska samfund. Men ni utgör endast en sängar-association, och dettz ger mig anledning att upprepa refrången af:en visa, som ert bref med så mycken a propos Tåterkallar: s Non; non, c3 nest point, commt å Pacademie,. I ären, sägen I, för öfrigt I män af folket, håndtverkare, och jag, som, ick upphör, alt göra Önskningar. för de arbetands Ta sg RR oo VO nn AR TA RR