Aftonbladet – 28 februari 1840, sida 2

önskan, det ärlighet, sanning och rätt skulle till Hans Muj:t Konungen framställas. Är detta för Istor pretention, så har man icke att anmärka emot (Hr Erkebiskopens svar. Jag, å min sida, gillar dock icke, att Ståndet emottinger föreställningar jeller lexor, som kunna vara på sitt ställe i SkolTummen och för Barn; och denna min åsigt hopIpas jag icke allenast erkännes af Ståndet, utan af alla andra rättänkande; och förmodar jag, att äfven flere medlemmar af Högvördige Presteständet ej gillat slutet af Hr Erkebiskopeus tal, men sökt urs säkta sin Talman dermed, att han misslagit sig om ämnet för inbjuduingen. Men detta misstag, i fall det vore ett sådant, är oförlåtligt Jag hade ämnat anhålla, att Högvördige Presteståndet måtte anmodas lemna upplysning, om det för sin del gillar! Hr Erkebiskopens olämpliga uttryck i besagde tal; men jag vill dock, för min del, iuskränka mig till den anhållan, att få i Bondeståndets protokoll antecknadt, att jag anser dylika lexor och varningar, som Ståndets Deputation fick af Hr ErkebiI skopen emottaga, RiksStänd emellan, vara i högsta grad oskicklige. Hans Jansson från Elfsborgs län: aDå jag påminner mig, att Hr Erkebiskopen af Wiogård redan en gång tillförene, nemligen uti sin å Presteståndets vägnar vid sistförflutna Biksdag till Bondeständet framförda afskedshelsning, utdelat varningar till detta Stånd, förundrar det mig icke, att han jemväl vid ifrågavarande tillfälle tillåtit sig samma frihet. VWVarningsgraden kom dock denna gången något för tidigt, emedan Hr Erkebiskopen, då han besvarade Bondeståndets Deputation, ännu icke officielt kände föremålet för inbjudningen eller adressens innehåll. Det är visserligen hvars och ens skyldighet att af sin lärare emottaga råd och varning, men för sådant ändamål hade Bondeståndets Deputation icke infunnit sig hos Presteståndet. Det var ett Riksstånd som inbjöd ett annat att deltaga uti en underdånig adress till deras gemensamme Konung, och såsom talman för det sistnämnda ståndet, var det högst olämpligt af Hr Erkebiskopen att förebrå det andra brist på amåttan och abetänksamhet vid sina förhandlingar. Man har ej någon rättigket af allmogen fordra, att den skall kunna afcirkla sine uttryck till den prydlighet, som de lärde. Vi bekomma i allmänhet ringa underbyggnad i vår barndom. Hvad min moder lärde mig vid spinnrocken, var den enda bildning jag i ungdomen erböll. Det är endast de höglärde förbehållet att kunna uttrycka sig på ett blomstrande och muskusdoftande språk. Allmogens enkla och enfaldiga ord äro derföre icke att förkasta, och den af mig föreslaena adress är affattad uti enkla men allvarliga uttryck. Men yttranderätten bör vara till för alla, således äfven för Herr Erkebiskopen. Hans förebraelse gällde sannolikt endast adressens författare, och bör stå för Irtebiskopens egen räkning. Ty jag hvarken vill eller kan förmoda, att Presteståndet eillade sin t.lmans förfarande. Jag anser dt således för Bondeståndet vara upprättelse nog, att på det sätt von Zweigbergk. föreslagit, uttrycka sitt ogillande uti dagens protokoll.n Sven Heurlin från Kronobergs län: aI anledning af de uttryck, Hr Erkebiskopen begagnat vid ifrågavarande tillfälle, vill jag fästa Ståndsbrödernes nppmärksamhet vid de ord, som sista riksdas, såsom afskedshelsning, flöto ur samma mans lärorika läppar. Han yttrade då bland annat: cTagen mot af aden kärlek, som gläder sig öfver sanuvingen; vår aförsäkran, att vi, ostörde af obehagets minne eller anya företeelser, skola med ömhet vårda våra pligater för edert väl. Tagen mot af den kärlek. som atror allting, som hoppas allting, vår väntan, att amed större glädje se eder åter vid ett blifvande uriksmöte. Uti dessa ord antydes, åtminstone indirelt, en missbelåtenhet med Bondeståvdet. Nu har den högvördige herden åter uttalat samma slags kärlek för sin fårahjord. Han har bedt oss bevara vår gamla ära genom amållar och ebetänksamhet uti våra förhandlingar. Uttrycken äro fina och meningen kan vara god nog, men vi böra ej fördraga en varning, som sätter vår ära på spel Låtom oss derföre försäkra Erkebiskopen, att vår ära står fast som berg, lika fast som hans och hvarje annan högre embetsmans, oaktadt den icke är grundad på gunstens utmärkelse, eller uppstigit på en skonbar äras högsta trappsteg, der mången sjelfständig kraft insöfves och hertdinustar Johannes Andersson från Calmar län: aJag förenar mig med Hans Jansson. Hr Erkebiskopens förhållanden äro mig icke obekanta. Jag lemnar honom i sitt värde.n Peter Persson från Ädelfors i Jönköpings län, förenade sig jemväl med von Zweigbergk och Hans Jansson, under yttrande, att lyckligtvis stod hvarken Bondeståndet eller dess äta under Erkebiskopens förmynderskap. . Nils Persson från Södermanland instämde uti Hans Janssons yttrande Han tillade: aErkebiskopen tyckes vilja för andra stånd antyda ett uppförande, som han sjelf icke iakttager. Hans offentliga lefnad är icke utan exempel härpå. Erkebiskopen ser således grandet uti brodrens öga, men icke bjelken uti sitt eget Johan Andersson från Upsala län förenade sig med Hans Jansson och Nils Persson. Johan Persson fr. Upsala län var af lika mening med Hans Jansson. Anders Nilsson fr. Östergötbland: Jag är af samma tanka som von Zweigbergk och Heurlin, samt tror, att Bondeståndet ej behöfver stå urder Hr Erkebiskopens förmynderskap. N Nils Persson från Örebro län: Äfven jag förenar mig med von Zweigbergk och Hans Jansson. Jag anser Erkebiskopen hafva spänt sin båge för högt, då han för Bondeståndet sökt afskära yttranderätten. 3 Henrik Andersson fr. Örebro län: Jag deltog uti den deputation, som den 19 dennes afgick till Medstånden för att till inbjudning öfverlemna ifrågavarande Adressförslag, och fick således jemväl höra Erkebistopens No Det väckte hos mig genast förvåniog och Wissuvje. Dessa känslor äro ännu i behåll, och jag förenar mig alltså med von Zweigbergk Stephan Andersson fr, Stockholms län: Jag delar samma åsigter som von Zweigbergk och Hans Jansson, och kan ej annat än förundra mig deröfver att en så lärd man, en Erkebiskop, på sådant Oo N 8 hamn förgå oc 22