Aftonbladet – 24 februari 1840, sida 2

erinras, hvad alla förslagen hufvudsakligen innehålla: 4:0 Att Hemmantalsräntan skulle upphöra från och med är 4841. Såsom detta medförde endast lindring för landet, föreslog grefven 2:o0 Att bevillning efter andra artikeln för borgerlig rörelse i stad skulle ifrån och med samma år endast till hälften utgå. På det att, i händelse Regeringen lade ett, etuJu grundlagsvidrigt, dock icke otänkbart hinder för hemmentalsräntans upphörande, icke en ökad beskattning, intill nästa Riksdag skulle u:gå, utöfver utgiftsbehofvet, föreslogs: 3:o Att ifall Konunzeen vägrade att fullgöra Rikets Ständers beslut, nedsättvingen ef:er 2:dra artikeln skulle anses såsom icke beslutad; men att deremot, 4:0 I sådant fall hela personella Bevillningen efter 4:sta artikelr samt Bevillningen för festighet i städer oeh å landet skulle inställas. Och på det, att de redan uppburna delar deraf icke skulle till Statsverket utbe:alas, 5:0 Att Riksgäldskontoret ägde innehålla desamma. Sedan nu diskussionen öfver innehållet af Grefve Anckarsvärds motion JM 4 och Friherre Nordins, rörande samma ämne, var slutad, samt remiss beviljad åt den sistnämndes och åt Grefve anckarsvärds motion MM 4 och 2, föreslog Hr Landtmarskalken detsamma åt Grefve Anckarsvärds motion HM 3. Hr von Hartmansdorff begärde ordet och anförde: Det torde vara nödigt, att för Ståndet upprepa sjelfva ordalydelsen, på det hvarje Ledamot må veta, hvarom fråga är. Den är af följande innebåll: Att dessa beslut (om hemmanstalräntans uppbärande och nedsättning till hälften af bevillningen efter 2 art. 9, 42 och 43 6S) rå ställas i sådant samband, att derest genom Konungens vägran hemmantalsräntans upphäfvande icke af vederbörande verkställes, beslutet angående bevillningens nedsättning för städernas Borgerskap, inställes,. Det är första bållhaken el:er botelsen, eller hvad man behagar kalla det, som Grefven framställt, för att framtvinga Konungecs medgifvande. På samma sätt förhåller det sig äfven med do begge följende motionerna, såsom andre Ledamöter redan förut erinrat; men det torde betöfvas att äfven här uppläsa ordalagen, så att Ridderstapet och Adeln må bestämdt veta, hvad de innehålla. Den 4:e motionen är af denna lydelse: Att i Rikets Ständers bevillningseförordning måtte antaägas det förordnande, att i fall Konungen skulle vägra verkställighet åt Rikets Ständers beslut, argående uppbäfvandet af hemmantalsräntan fån och reed år 4841, eller anbefalia dess ånyo debiteripg och uppbörd, sedan densamma en gång upphört, ell uppbörd af Allmänva Bfjvillnipgen efter 4:a artikeln, samt efter 2:a artikeln SS 21, 22, 235, 28, 29, 33 och 35, för hemman och lägerbeter, verk och inrättningar m. m. under äganderätt, och 428, för fastigheter i städerne, genast skall irstälias, få att den Bevillning, Rikets Ständer till bestärndt belopp sig intil! nästa Riksdsg åtoge, endast kommer att utgörss efter de återstående, pu varande grunder för Bevillningens utgöranden. 5:e motionen ionekåller, ett i Reglementet för Riksgäldskontorets Styrelse och Förvaltnizg måtte integes den föreskrift. satt, för det fall Konurgen skulle vägra verkställigbet åt Rikets Ständers besiut, ett från och med 4841 uppbäfva bemmantailsräntan eller förordna om dess ånyo debitering och uppbörd, sedan densamma en gårg upphört, Riksgäldskonjtoret skulle vara pligtigt, att vägra utbetalnivg till Statsverket ef den cel af Allmänna Bevillningen, som sålunda anses motsvara, bvad hemmantalsräntan kunnat utgöra. Alla dessa 3 motioner, såsom Ridderskapet och Adeln finner ef derss beskaffechet, sammanhänga till ett helt och innebära försök, att i detta fall tvinga Konungen. Det är dersföre jog anhåller, att Hr Friberren och Landtmarskalken måtte framställa dem i en proposition, på det Ständerna må få yttra sig, om de anses kunna i deras cförändrade skick remitteras. Jag vill icke helt och hållet bestrida, att remiss af motionen må ega rum, utan blott motsätta mig en sådan, intill dess motionären från den borttagit allt, hvad som åsyftor Korzungers tvingande. Frikerre Sprengtporten: Då grundlagen innebåller, att Leandtmarskalk eller Talman ej får vägra proposition vid andra tillfällen, än han firner prepositionen stridande emot grundlegers tydliga lydelse, och jeg för min del icke tror, att deri finnes någon S, som förbjuder R. St. att vid deres beslut i ett beskattningsmäl eller en fråga om nedtötning af bevillningen fästa ett vilkor, såvida detta vilkor icke i sig sjelf är olagligt, få nödges jag bestrida gen af Hr von Hartmeansdorff framställea mening att remiss skulle kunna vägras å Grefve Apeckarsvärds ifrågavarande raotioner. Det har visseligen blifvit sagdt, att det icke skulie bero af regecringsmakten att inställa uppbörden af bevillningen, uUtan att denna åtgärd ytterst skulle bero sf kronans embetemsär, men så har jag ej kurnet fatta G:efie Anckarsvärds framställningar. Jag tror tve:iom att det i el!o skulle blifva öfverlemnadt ät regeringen att vidtsga sådana förfogarden, att bevillnirg och erundskatt icke komme att på en gång upptäras. Då man uppfattar frågan frin derra synpunkt, hvilken jag iror vara fullkomligen öfverensstämmande med ordalågen i motionerre, tror jeg icke att sådana oformligheter kunga uppkomma, som åtskilliga talare framställt. Af denna onledning begär jeg, att Hr Frib. och Landtmerskalken ånyo mätte fremställa propesitionen till remiss af Grefve Anvckarsvärds förevarande motion. Grefve Anckarsvärd: Jag är hufvudsakligen förekommen af Frib. Sprengtporten, och då det vid börjen af denna diskussion blifvit antydt att jag här uppträdde i en ny statsmennaskepnad, bör Jeg derpå lemna bevis, att jag åtminstone vid detta tillfälle skall bjuda till att icke följa misstagen vid förra Riksdag, då motionärerne inlåtit sig i vidlyftiga debatter Om deres motioner. Jeg ämnar således icke ingå i nägra af de detaljer, som man kär till motarbetande af mina motioner framställt, men i afseende på Hr von Hartmansdorffs bestridande af remiss å de 3 sista motionerne, får jeg dock eren PA TA