Aftonbladet – 22 februari 1840, sida 2

FUL: BLIN Ne hrhast at Må DAR STI MES PR VIL Ke Haak mer än Etihundrade tjugu (420) Rdr. Med Statskalendern i hand upptäcker man lätt den för Fiottan lika öfverflödiga som för Statsverket onyttigt betungande personalen af högre Sjö-officerare, hvilka, enär sjövapnets sannskylI diga intresse vore att hafva ett jemförelsevis större antal under-oflicerare, bevisa huru äfven inom Flottans omfång embetsnanna-infiytandet verkar menligt för det allmänna. Vid Svenska kanonbruken tillverkas; nu med framgång bomb-kanoner för främroande makter, men då Ryssland har en oerhörd mängd deraf, Danmark öfver 80 och Norrfge öfver 70, så har Sverige ännu icke kunnat tillegna sig 29 af denna för sjökriget så vigtiga uppfinning. Förhållandet med ekvirkeskontrakterna 1 Carlskrona och Statens enorma förlust derpå är af gammalt väl bekant; liksom det ännu är i friskt minne, hburuledes framlidne Generalen Franc Sparre fann Kungsholms fästning vid Carlskrona i den ställning, att Generalen såg sig föranlåten att vid sista riksmötet på en, i Grundlagen ingalunda godkänd väg, utverka nytt statsanslag för densamma. Förfogandet med Sjöbeväringen är helt och hållet utan ändamål; ty intet sjömanskap duger utan öfning, som icke gerna kan bibringas genom blott tio dagars exercis. De öfrige expeditioner till sjös, som nu äga rum, hafva, besynnerligt nog, gång efter annan upptagit samma befäl, ehuru änd2milet bäst kunde främjas dymedelst, att befälet turvis kommenderades till dessa expeditioner. Då Gardes-regementerne i Stockhom, oaktadt deras dyrhet, bibehållas, borde, från synpunkten af Stockbolms försvar, desamma inöfvas til tjenstgöring på kanonslupar och kanonjollar, men denna under sommarmånaderna inom Stockholms skärgård lätt verkställda öfoing har ännu icke blifvit påtänkt. Ehuru skärgårdskriget förutsätter kännedom af våra skäörgårdars vidsträckta inlopp och farvatten, är dock ingenting bufvudsakligt gjoråt för inhemtande af denna vigtiga kunskap. -—— Främmande makter förstärka fsjövapnet med ångfartyg. Vi deremot sakna snart sagdt helt och hållet detia för vår skärgerdsfiotta oundgängliga trassport-medel. Dessa fakta torde göra tillfyllest, för att visa rödvändigheten af StatsUiskottets noggranna pröfning af Flottans sannskyldiga bebof. Nationen har anspråk att se sjöförsvaret, genom Ständer gärd, uppbjelpt ur det tillstånd af oefterrättlighet, för att icke säga vanmakt, hvari det, i följd af en uti högsta måtto dels felaktig, dels försummad, administration förfallit. Om en enskild man utan beräkning splittrar sina tillgångar på skilda näringsgrenar, utan att i någon enda af desamma följa någon annan ordning än den, som föresrafvas af flärdens och fåfängars infly. telse och af det obeständiga menniskolynnets vindkast, så blir vanligtvis en sådan, förr eller sednare, ruinerad. På enahanda sätt förhåller sig med staten. Om den, ledd af nyssnämnde motiver, vid organiserandet af sitt försvarsverk, skattar åt kastintressen, fördomar och embetsmännahierarki och icke bar till syftemil, att med fästadt afseende på tillgångarnes möjlighet, erferenhetens vittnesbörd och fordringarne af en allvarlig sjelfständighets och fosterlandskänsla, först och främst ordna det, med hänsigt till landets Jokala förbållande, nödvändigaste försvarsmedlet, men vacklande i beslut och bandling, fördelar anslagen på ere olika föremål, så inträffar hvad som pu obestridligen äger rum med rikets flotta, att nemligen densamma uti intet enda fall är bekörigen organiserad, utan företer det sergliga exemplet af en sig sjelf förstörande kraft, som småningom upplöses genom oförmåga att hålla sig korcentrerad. Fästom en blicki på Carlskrona! Vi finra der nedlagda millioner i byggnader, millioner i skepp. Denna kronans dyrbaraste egendom påkallar desto större uppmärksambet, som den på en gång utgör icke allenast en lockmat för fienden, utan ock en kräfta för landet samt ett binder både för möjligheten att utföra ett fördelaktigt sjökrig och att tillvägabringa den reform i sjöväsendet, som för närvarande otvifI velsktigt innefattar förnämsta vilkoret för möjligheten of rikets försver mot yttre våld. Beredd att gifva skäl för mina -posiulater, går jag nu att ådagalägga det märkligaste, som i afseende på linieflottan i Carlskrona förekommer. Gustaf den tredje insåg vigten och värdet af en väl organiserad roddfoita, och bade efter de fördelar, som den sednare, under 4780 års sjökrig tillskyndat honom, beslutat, ati taga densamma under sin hägnande vård och bereda I tillgång för aess tillökande, genom en högst betydlig inskränkning i lisieflettan. Andra åsigter gjorde sig naturligtvis gällande under Förmyndareregeringen, men Gustaf den tredjes plan upptogs åter af Gustaf Adolf, som dock icke bann realisera dem. Sedermera inträffade en händelse, som i förening med den gamla erfarenheten om linieflottan, synes hafva hbordt hog regeringen undanräd;a hvarie tvifvel om den as åt