Aftonbladet – 20 februari 1840, sida 3

aren, sedar Ham Beaft flera signaturer på försleg, vilka alla befönnits vara förut begagnade af Förattaren till TSrnrosers bok, slutligen bes!utat att welt och hållet undvika alla signaturer, af fruktan tt möjligtvis till slut råka på en, som nyssnämnde örfattare begagnat, utan att detta af den anonyme rar kändt, samt att han just till undvikande at all nisstydning ej utsatt något slags författarenamn. Juruvida det är möjligt för den, som läst begge krifterna, att tro dem hafva en gemensam förfatare, lemnas i alla fall derhän. För öfrigt må den gunstige läsaren sjelf bedöma, uruvida bokens syftemål, såsom blifvit insinueedt, ej är något ädlare än en blott finansspekulaien. Stockholm den 49 Februari 4840. W. LundeQvist å Eomp.z I anledning af förestående tillägges blott, att anmärkningen i Tisdagsbladet icke åsyftade nåson insinuation, att det i sig sjelf vore nåsot mindre hedrande att vara förläggare till den ofvannämnda skriften. Men om det redan i allmänhet ligger någoting mindre lofligt i försöket att mystifiera publiken medelst tillgriparde af titeln på en annan författares arbete, och att under denna bedräögliga styl: ugilva sitt e, et såsom fortsättning deraf, så är det i Red:s tanka ännu mera klandervärdt, om ett sådant bedräseri begagnas för att under adepterande af en hop namn och en fingerad svit af samma handling förderfva och likasom förgifta den ursprunglige författarens idger i deras utveckling; något, hvartill rättigheten deremot icke kan bestridas, ora det utsättes, att fortsättningen är af annan författare. Vi kunne så mycket mer yttra oss 0 partiskt i detta fall, som vi icke helt och hållet instämma i sättet, på hvilket hufvndideen i skriften: Det går an, blifvit af författ. motiverad.