Aftonbladet – 19 februari 1840, sida 2

med en serskild praktik-lösen. Osktadt koleran längesedan upphört, har likväl karantänsoch praktik-afgift fått fortfara, äsda till sistlidne sommar, då den på några platser till hälften nedsattes. aIbland de många kostnader, som drabba sjöfarten, är ingen obilligare än denna, då ingen kolera existerar och inga undersökningar derom hvarken göras eller äro nödiga. Hela afgiften åtgår (åtminstone i landsorterne) biott till en pro forma karantäns-befälhafvare och uppsyningsman, utan att de derföre hafva det ringaste att uträtta. Dessa löntagare är intet hinder att genast förafskeda. Då det är kändt hvilka många onera och band,som vidlåda den nu för tiden så litet lönande skeppsfarten, så är det lika förvånande som harmligt att se detta i bebofvets stund påbjudna onus fortfara ännu, då det icke mera är behöfligt; hvadan man hoppas, att Kongl. Kommerskollegium före den nya sjöfartens öppnande täckes befria skeppsrederierna derifrån — hvarom måhända äfven Rikets Ständer torde fatta något beslut. I anledning af förestående torde löna mödan upplysa, att Rikets Ständer ej kunna taga annan befattning med denna sak, än i anmärkningsväg genom Kosstitutions-utskottet. Historien med denna afgift är dessutom ingen annan, än med många andra afgifter, som en gång först blifvit åtagna för något serskildt fall, och sedan fått qvarstanna i mansåldrar, till dess den ena statsmaktens anhang, i sitt outsläckliga begär efter folkets penningar, slutligen till och med sökt förklara för grundlagsbrott, om man vågat undersöka rättsgrunden för så dana pilagar.