Aftonbladet – 12 februari 1840, sida 1

Det är en regel, som man ofta hör tal:s om, att den, som yrkar reformer, hör begynna dessa med sig sjelf. Bondeståndet ber i nyssnämnda afseende häruti gifvit ett hedrande exempel, STÄLLNINGAR OCH FÖRHÅLLANDEN I SVERGE., Uti Augsburger Allgemeine Zeitung för den 50 och 34 Januari förekommer under ofvanstående titel (Schwedische Zustände) en artikel, som med så mycken både talang och sanning teknar åtskilligt af hvad som förefinnes i fäderneslandet, att den förtjenar komma äfven till den Svenska allmänhetens kunskap. Den nu ifrågavarande artikelm är egentligen den andra i ordningen, och handlar mest om ermbetsmannabildningen, samt lyder som följer: Stockholm i Januari. Det kan ej nekas, att äfven Sverge begynt skrida framåt; men skilnaden är, att man här synes släpa sig framåt som späckan, medan andra folk tagit jättesteg. Detta är så mycket märkvärdigare, som Svergo sedan 30 år ägt en fri press, hvilken aldriig upphört att yrka på reformer, och att riket njutit en nästan lika långvarig fred. Men om den födslovånda, hvaraf menskligheten vanligen följes i sin andliga likasom sin lekamliga utveckling, redan länge har förnummits, uten att någon serdeles frukt blifvit deraf, så blir det en naturlig fråga, om accouchörerne egt de nödiga egenskaperna för att föra den bafvande tiden närmare målet. Denna fråga synes mig vigtig. Jag syftar dermed framför allt på de högre embetsmännen, som äro kallade att styra det Skandinaviska statsskeppet genom tidens stormar. Ty en fast hand vid sjelfva rodret ör ej tills räcklig, om det gamla murkna skeppet ändå slingrar omkring hit och dit på de upprörda vågorna. Det är ty värr bär en allmänt utbredd mening, att den höga band, som här håller rodret, i detta afseende icke är så understödd, som tiden och landets väl erfordrar, och om oppositionen nu arbetar på hela regeringspersonelens förafskedande, så må Ni ej tro, att detta endast är ett infall af några tidningsredaktörer, såsom man från den ena sidsn gerna vill insinuer2; det ör tvertom en önskan, som på många båll (vielfach) och ibland alla stånd delas af kunniga och patriotiskt sinnade män. Att den vinnes, är icke dess mindre för det första knapt sannolikt; man kan till och med draga i tvifvel, em dess vppfyllande i detta ögonblick ens vore önskvärdt för lendet. Frågan kan endast i det fallet obetingadt bejakas, om dugligere män funnos, att öfvertaga de faderlösa embetena och bekläda dera på ett värdigare sätt. Men meningarne äro i detta hänseende icke på långt när så ense, som omdömet öfver den närvarande personaler, och detta bäntyder på ett ondt, som ligger djupare än man hlott kan förutsätta, att monarken gjort ett olyckligt val i tillsättandet af de högsta embetens. Jag skall meddela er något härom, dels efter egen erfarenhet, dels efter tänkande mäns upplysningar, som trängt djupare ina 1 förhållanderna, än det på en kortare tid är möjligt för en främling. Den Svenske Statsmannen — jag ts2lar här icke ora militärer, presten, läkaren eller skolläraren — sakvar helt och bållet (curehans) bildning för sitt feck. Civilisternas, jnristernas och kameralisternes studier äro lika vanvårdade vid universiteterna, som de sedermera, på ett nästan otroligt sätt försummas genera brist på pröfningar inom embetsmannabanan (Stantspröfungen) och genom förmärnens underlåtembet, att utbilda de yngre tjerstemärnen. Hvad först universitetsstudierna onsår, så kan Ni göra er ett begrepp om deras bristfällishet i Byssnämnda fack, da Ni får hörs, att biz de juridiska fakulteterra i riket tillsammans icke hafva mer än tre ordinarie professorer, två i Upsala och en i Lund, som der ers:mw utsör en bel fakultet. Det är lätt icsedt, su dessa få professorer med bästa vilja omöjligt kunna på en gång läsa öfver alla eller ens öfver de inridiska lärokurser, som äro rödiga för bi!dande af den blifvande embetsmanner, i synnerhet då tiden för studiernas längd nästan helt och bållet beror af de studerandes eget behag, och etvilisterna derföre sällan dröja vid universiteterna öfver tre semestrar, eller emdast hälften af den tid, som är föreskrifven i Tyskland och rästan öfverallt annorstädes. Huru otillräcklig och förderflig denna inrättning är, blir ännu ögonskenligare, då man vet, att den Svenske studenten kommer till universitetet vida mindre förberedd än den Tyske, och ännu måste tillbringa en del af sin korta universitetstid med