Aftonbladet – 11 februari 1840, sida 2

under den tid, de begagna denne undervisning, och för att uppmuntra yngre, skicklige män, att egna sig åt det mödosamma kaltet, anser Kong!. Maj:t äfven nödigt, att Rikets Ständer ansiä medel till understöd för eleverna. Dessa bildningsavstalter, inrättade på statens bekostnad, skela likväl icke uppfylla silt ändamål, så länge skollärarnes löner förblifva otillräckliga. Kong!. Maj:t anser gerföre ett minimum af lön böra utsättas, som hvarje behörigen godkänd och Jagligen antagen skollärare skall kunna gåräkna; och öppnas härtill säker utsigt, så är Kongl. Maj:t öfvertygad, att man ej länge skall klaga öfver brist på skickliga sökande, och är detta hinder undanröjdt, så skall äfven folkundervisningens förbättring och fullkomnande med säkerhet fortgå. Den högre undervisning, folkskolan kommer att erbjuda, skall göra församlingarne mera villiga och benägna, att låta sina barn besöka skolan, och der inhemta den utvidgade kunskap, skolan framför föräldrahuset bar att erbjuda. Rikes Stänvder hafva, uti deras vid förra Riksdagen afiåtne underdåniga skrifvelse, förklarat det böra gälla såsom grundsats, att bvarje församling skall underhålla sin skola och sjelf aflöna Järare. Koogl. Maj:t erkänner väl grundsatsens allmänna giltighet, men tror den likväl kunna och böra medgifva undantag. Oförmögenheten hos församlingarne, att ensamme bekosta lärarnes aflöning, har af de flesta domkapitlen blifvit uppgitven såsom förnämsta hindret emot skolars inrättande. Korg). Maj:t tror äfven, att i många församlingar, synnerligast i de mind.e och glest bebodda, och der kyrkornas medel icke lemna någon tillgång, att för folkskolan använda, skall lärarnes förseende mod bebörig lön falla sig nog tungt och öfverstiga mången försemlings egen förmåga. Der sådane förhållanden inträffa och bebörigen styrkas, är det statens pligt, att medlande träda imellan och med något allmänt bigrag understödja församlingens egna bemödandes. Då dessa bidrag begränsas inom en mindre summa, så qvarstår i alla fallförsamliovgarnes skyldigbet, att fylla bristen i lärarnes lönevilkor. Utan ett sådant medgifvande ä Rikets S:änders sida, blir det svårt och betänkligt, att, som ovilkorlig skyldighet, ålägga samtliga församlingar i viket, att fullt ändamälsenligt ordna sitt skolväsende och med nödig lön förse lärarne. Den nya, ökade bördan kunde väcka hemligt missnöje mot dessa välgörande inrättningar, och fara vore, ait folkskolan mångenstädes skulle omfattas snarare med ovilja, är med välvilje. Beviljas åter något sllmänt understöd åt de församiingar, som deraf befipnas i behof, hoppas Kongl. Maj:t större benägenhet bog församlingerne, att skyndsamt bringa sin barnundervisniog i ett ordnadt och förbättradt soick. För detta vigtiga ärdamål äskar Konzl. Majin af Rikets Stander ett årligt kreditiv, hvilket, då behofvet ännu är obestämdt och troligen ökss, i samma mån pya skolinrättvingar komma till stånd, lämpligast ken anvisas på Riksgäldskostoret. Men om staten upprättar bildningsanstalter för blifvande skollärare och jemväl lewnar bidrag till deras efiönande, så mäste det blifva församlingarnes åliggande, att inom någon viss föreskrifven tid inrätta skolor och antaga pröfvade och godgkönda lärare. Väl är det sannt, att om den första barnundervisningen besörjes af kunnige och kristlige föräldrar, så får barnens religiösa känsla deraf en väckelse och ett stöd, som skolan icke alltid eller lika verksamt kan erbjuda; åtminstone måste skolans bemödanden, för att hafva önskad framgärg, understödjss af den enskilda föräldravården. Den fromhet och religiösa känsla, som lifvar förä!drarne, de föredömen af gudsfruktan ech kristliga dygder, hvarmed de förelysa barnen, tränga sig til deras hjertan och slå der rötter och bära framtide, herrliga frukter. Glömma åter föräldrarne sina pligter emot barnen och ensamt år skolan öfverlemna omsorgen, att bilda barnens både bjerta och förständ, så försvåras skolans hela bemödanden, och den döda bokstafsen kan till och med qväfva det bögre, andliga lif, hvartill f:ö ligga inom menniskohjertat. Ehuru såldes en förbättrad, allmän folkundervisning ingalunda bör undantränga eller kan göra den enskilda inom föräldrahuset öfvesflödig, cnser Kongl. Maj:t likväl folkskolor böra inom alla försemlinpgar inrättas, dels emedan flere föräldrar finnes, som sokna förmåga och tillfälle, stundom äfven ovilja, att lemna siva barn rödig undervisning, dels emedan frånfallna barn böra ega tillfälle, inhemta den undervisning, som seknaden af föräldrar och anhöriga eljest skulle beröfva dem. Härtill kommer, att, ehuru folkurdervisvingen bufvudsakligast bör hvila på religiös grund, och således en varm och lefvande kristendomskunskap alltid sättas i främsta rummet. och största wvigten derpå läggas, så gifvas likväl flera andra kunskspsämnen, hvilka både äro nyttiga att inhemta, såsom didragande till förståndsodling, och hvilka äfven i våra tider, med en stigsnde upplysnings fordringar, för många korna anses nödvändiga, och i flere, så väl det cffentliga som enski!da lifvets förhållanden, i vårt fädervesland cumhärlige. Ett tfådenvt tilfölle bör folkskolan erbjuda, hvarföre äfven urdervisningen derstädes bör utsträckas och bildningen hos läraren vara större, än föräldrarne vanligen ega, och, sig sjelfva lemnade, kunna meddela barnen. Då samhällets högre ändamål icke kunna vinnas, om dess medlemmar lemnas åt råhet och okunnighet, så bar staten både skyldighet att veka öfver och befordra folkbildningen, samt rättighet, latt af hvarje samhällsmedlem fordra åtminstone det kunskapsmått, hvarföruten ban icke förmår inse gin bestämmelse, eler sätt uppfylia sina pligter. Häraf följer, att staten äfven måste äpa rätt, att tillhålla de föräldrar, som sjelfve ej kunna eller vilja bibringa sina barn den förberedande kunskap, hvilken utgör vilkeret för all san religös, moraliek bildning. att i den allmänna stolan låta dessa inhemta, hvad föräldrarne försummet meddela dem. När skolan tillika erbjuder tillfälle till vinnande af landra nyttiga kunskaper, hvarigenom en störra upplysning sprides och befordras, så har staten å ena sidan uppfrilt sitt åliggande, och kan å andra sidan göra sin rätt emot försumliga föräldrar gällande. Men då tvångsåtgärder i detta afseende öra för föräldrakänslan meathindande, och bandet,