Aftonbladet – 11 februari 1840, sida 1

— Vi meddela på ett annat ställe i dagens nummer det förut lofvade avförandet till Borgarståndets protokoll af Hr Brukspatron Petrå, rörande tillståndet hland allmogen i Dalarna, äfvensom ett deraf föranledt yttrande om förhållandet i Wermland af Hr Brukspatron Wern. Dessa båda yttranden förtjena i sanning att genomläsas och sammanhållas med de uti Regeringens proposition begärda tillökningarna i statens utgifter af omkring 6 1, millioner Rdr B:ko tillsammans för nästföljande 3 år till nästa riksdag. Men i synnerhet lärer Hr Waorus anförande, som afgefs muntligen i anledning af Hr Petres, ieke kunna undgå att frappera läsaren. Vi hafva äfven af de mest berömde utländske parlamentstalare sällan sett inom så få meningar på en gång uppdragen en så lefvande och objektif tekning af ställningen bos en stor andel af svenska folket, tillika med uppgift om rätta orsaken till den öfverklegade ställniogen. Jemförelsen imellan den svenske och norske jordbrukarens tillstånd och den uppgifna anledningen till deras olikhet, skall utan tvifvel sticka skarpt på några ömma nerver, och vi skole snart få läsa utgjutelser deröfver både i Minerva, Folkbladet, Svenska Biet och Carlstads Tidning. Men Hr Brukspatron Wern är icke någon ung, öfverspäud svärmare, icke heller bör han i anseende till sin enskilda ställning till de missnöjdes antal. Han njuter det mest odelade förtroende af sina kommittenter cch i sin ort, såsom en af de redligaste och mest rättänkande män, Götheborgs samhälle räknar ibland sig. Han hor sjelf och vistas nästan hela året nära Norska gränsen och har således tillfälle att bedöma förhållandet, icke efter hörsagor, utan efter egen erfarenhet. Man kan derföre icke undgå att fästa den största vigt vid hans intyg, och sådana borde medföra inflytande, äfven på samhällets höjder, om man der öfverbufvud lyssnar till något annat än hvad som instämmer med egna förut fattade åsigter. (Vi påminne oss, att Engelsmannen Laiog, som länge vistats i Norge, gjort en anmärkning, som bekräftar Hr Wzcerns yttrande, men vi hafve nu för ögonblicket ej tillfälle, att