Aftonbladet – 6 februari 1840, sida 1

(EN ATERBLICK PÅ DET FÖRFLUTNA, MED I AFSEENDE PÅ DET TILLROMMANDE. Artikeln XIII. FÖRSVARS-VERKET t allmänket. I Vi hafva i de föregående artiklarna sökt sätta läsaren 3 tillfälle att bedöma, buruvida KonunI gens Ministrar och Rådgifvare alltifrån år 1809 lådagalagt pit, skicklighet och drift i den civia admivistratiopen, kyrkoväsendet, undervisningsverken, näringarna , havdelo, jordbruket, I bergsbruket, skogsbushålloingerv, m. m., och buruvida icke det gagueliga, som någon gång dervid blifvit af regeringen åtgjordt i sllmanhet, (antivgen medelbarligen eller omedelbart tillvägabragts ututrän, vare sig genom individuella bemöI danden —t. ex. af privata asociatlioner — eller genom folkrepreseutanternas ihärdiga sträfvande jatt bringa regeringen till samverkan med sig eller åtminstone till vidtagande af förberedande åtgärder. Det återstår oss nu att på lika sätt söka faktiska grunder, för att bedöma anordninI garne och åtgärderva med rikets försvarsverk. Om. dessa anordnivgar och åtgärder åsyfiat ett försvarssystem, en anfallsplan, eller blot: ett militariskt lustspel, eller må bända en raskare umsättving al rikets kapitaler, må den, som i granskningen deltsger, afgöra. Det fiones en brist i våra grundlagar, hos hvilken en väsendilig del af orsakerna må sSökas, om försvarsverket ej skulle befinna sig idet goda skick, som en långvarig fred och en betydlig massa avslag till detta verk böra hafva frambragt. Denna brist är: det obestämda i lagbestämmelserna angående styrelsen af försvarsverkels angelägenheter. Vi hafve redan sett (Art. 1) att 1809 års Ständer tävkte sig Statsministrarne, Hofkanslern och Statssekreterarne, såsvm aMinisirarn, och Statsråden såsom upplysande Konungen älven com bans Ministrar Den som bestämmer Statsrådets organisation (Reg.formen 5,) har likväl blott sökt garantera Inationen, att aminst fre af Statsråden skola hafva tjenat i tivila beställningar; och med den benägenhet Regenterna. visat, att omgifva sig med -militärpersoner,tyckes-väl deuta vid första påseendet varit väl betänkt; men lagsuftaren har alldeles åsidosätt att närmare bestämma det en eller några ibland Statsråds-personalen skulle med utmärkelse tjenat i militära befattningar. Den 6 åter, som bestämmer sjelfva ministerplatsernas beskaffenhet (Reg.form. 4 6) under namnet aStatssekreteraren, uppräknar väl: aen för krigsävendeu; men utan att närmare antyda den qvahfikation, som hos denne bör finnas; och — sålunda har i detta, som de öfriga styrelsedetaillerna, måhända. Regenten endast velat se Sekreteraren, der grundlagstiftarem dock tydligen åsyftade Ministern. — Betänker man nu noga hvad grundlagen egentligen menar med orden: wöfver rikets krigsmakt ull lands cch sjös äger Konungen högsta befälet,, (Regeringsform. 14) och att detta endast kan hafva afseende på hvad som sedan i grundlagen (se f 15) fiones antydt under namnet ckommando mål,, så bhfver det måhända, eburu nog sent, klart för enbvar, att Sveriges försvarsverk råkat att blilva utan en egentlig (d. ä. enligt grundlagen ansvarig och woväld, nit, skicklighet och drift förutsättande) styrelse, samt lemnadt åt andans tillfälliga ingifvelser, åt ögonhlickliga hugskott, med ett ad, åt ett godtycke, det regeringslagarna i allt öfrigt sökt att förekomma och visserligen lika litet i denna, som någon annan del, ämnat medgifva. Sveriges försvarsverk måste till följd af landets naturliga läge och form grundas på ett förenadt landtoch sjöförsvar; men, det måste äfven, till följd af landets politiska ställning, nationalandan och tidens icke otydliga anvisning, tillika vara riktadt på ett väl beräknadt anfalls-system. Måtte våra ord icke missförstås, derföre att de ej här kunna utförligt förklaras; mängden af våra läsare skola sannolikt, i denna tanka icke finna något hvarken afskräe—kande eller öfverdrifvet. Efter föreningen med Norge, har väl den för anfall beräknade egenskapen af vår krigs-organisation blifvit till utse endet mindre vigtig,. Men om än Skandinaviens båda stater, enigt och redligt bispringande hvarandra, väl aldrig skola upphöra att vara till, för det att ett oväntadt anfall skulle tvinga dem inom sjelfförsvarets vådliga position, är det dock fördelaktigast om de icke utsätta sig derför. Det är uti behjertadt, men klokt, utförda anfallskrig, de begge förenade nationerna måste förvandla de strider, hvilka icke kunna undvikas och således icke behöfva sökas, men alltid med mångfaldigt bättre utsigt att lyckas, skola föras på främmande än på egen jord. Denna mångsidiga beskaffenhet af vårt försvarsverk angifver nödvändigheten af dess ange Jlägenbeters eentraliserade ledning, och säkert finnes få konstitutionellt styrda länder, stm äga ett större behof än Sverige, af en för hela förSsvärsvarket gomonaen ANA Tra så