STOCKHOLM den 4 Februari: Med det i gårdagsbladet omnämnda ryktet, att Konungens rädgifvare skulle resignera, lärer sjelfva verket förhålla sig så, att en längre stunds deliberatioa derom. före sednaste konseljen ägt rum mellan dem samtlige, hvillten skall ledt till någon preliminär öfverenskommelse, ati de borde håla sig färdiga, men imedlertid afvakta tiden och se ett vidare u:pslag på. Riksdagen, innan de tego det sista afgörande steget. Det är således ett slags hvilande på hanen. Under tiden ser det ut på vissa tecken. som om fysionomien på samhällets höjder inom et par dagar åter börjat att förändra sig. De vackra. moderatiopen i Minervas Lördagsbla synes hafva kostat alltför mycken ansträngning åtminstone har den i dag gifvit rum för e ilska, som äfvea i kamarillans. annaler icke ha många motstysken; och om det bekanta kalt geleet i den grytan ännw något litet fortfa att vara lika gallblandadt oeh fräsa öfver, s får man nog i nästa nummer af Minerva ige de gamla städade benämnmingarne om Riksdags männer al oppositionen vid förra Riksdager af utrosskuskar,, cliberala lurkar, m. m. Denna bittra barm, (som man, i parenthe sagdt, till en viss grad måste förlåta den, änn få dagar före Riksdagen, på sin fromgång s säkra kamoarillan) utgjuter sig i dagens Minerv i tredubbla portioner. Först och främst i e fabel på vers, kallad ade uppriktigaste värna nan Vi citera bär ett stycke: Mot Konungs-Lejonet — i Fabeins tid — Sig under-djuren satte upp till strid. De ville icke mera lyda, men alla befalla, och styra, hvar uppå sitt sätt, med gapets anspråk, klornas rätt; och lagar stifta, lagar tyda, och Lejonet från bergets thron få undan, utan all pardon. De grinade och viste tändrens hot, de röto, skällde, råmade sitt knot. Att Lejonet i grund förstöra, de beto, de sleto Dess Råd, dess vakt i stycken först; Sen sökte de med svält och törst att herrskarkraften maktlös göra: de stämde vattubäckens lopPs och åto sjelf all föda opp. När det ej bjelpte, men det Lejon stod på klippan qvar, med oförfäradt mod,: tryggt vid sin höjd och vid sin styrka, då börja de sörja och sloka öron, släpa svans och ge sig min af lugn och sans. Da tänkte: hvad med våld vi yrka ej lärer vinnas; men med list vårt anslag lyckes skall, helt visst. IHar man sett en mera frenetisk målning relen representation, samlad såsom ombud f