Aftonbladet – 1 februari 1840, sida 3

Åres 2 (Insändt.) ECHO UR SVENSKA RIDDARHUSET, till den chelsandes Biskopen i Wezjö. aBländas du af ljus, är du till föryngring oförmögen, Gå med Kettil, gå att bo i högen., Det torde lika litet vara min herre obekant, som hvar och en annan, hvilken kastat en blick öfver de urkunder, som bevara åt oss verldshändelserna, att det ej alltid varit såsom det nv är, utan att vi, likt en vandrare, alltjemt närma oss ett mål, som, om det någon gång skulle upphinnes, kommer att bestå uti den största för vårt slägte möjliga upplysning, bildning och deraf härflytande lycksalighet. Detta är den enskildes, detta är nationernas mål. Den enskilde hinner det hastigare, men kan blot! hinna det med afseende på sin tid; nationerna långsammare, men de hafva tagit ett steg och det är en ny tid. I menniskoslägtets baradon eller då massan stod på lägsta bildningsgradenr, ville det sekler, ville det tusental till, för att komma den att frångå en fördom, ett missbruk, som vunnit tidens sanktion, att afskaffi en inrättning, som öfverlefvat sig sjelf och för att taga ett tuppfjät framåt. Det gick så mycket långsammare, som de enskildes upplysning sällan kom mängden till gode. Den inskränkte sig inom ordnar och en prestkasi, som funnc sin uträkning vid att begagna sin upplysning endast för att hålla massan i så mycket större mörker. Det behöfdes verlisrevolutiomer, för att skingra detta. Christendomen kom, denna ljusets och upplymingens lära, och vi hafva framilat med jättesteg. Såsom teolog torde det ej vara Tit. obekant, att denna, så väl som andra nyheter, ej varit utan sina motståndare och vedersakare, helst bland dem, som sågo sig förlora dervid, således förnämligast de hedniska offerpresterna. Äfven i vårt Norden torde Tit. erinra sig, den ej blef utan allt motstånd e6mottagen. Mången älskade, såsom Tit., troligen utan afseende på sig sjelf yttrat, att dö med sina minnen; ja mången gick i sin afsky för det christna nyhetskramet derhän, att ban, för att ej bli smittad deraf och blifva öfvertygad om dess verkliga företräde framför det så kära gamla, steg lefvande i högen. Bland dessa nämner histerien blott en: den såkallade Kettil Ochristen. Jag lemmar åt Tit. sjelf att sluta till, huru många traditionen förtegat. Tit. lärer dock ej, jag är viss derpå, vara bland dem, som ännu ej erkänna dess värde. Di Tit. behagar kalla Gustaf I en tyrannbetämjare, torde Tit. ej hafva förgätit, att mannen var en lika så god prelatbetämjare. Han var verkligen icke heller bland dem, som låta en sak fara, blott derföre, att den är ny, utan att hafva tagit kännedom om, huruvida den -har några företräden framför det gamla. Härom vittna de förändringar han gjort. Hade alla Sveriges regenter hfvats af hans anda, så hade han miåhända ej stått der han står, eller utanför ett Riddarhus, men Sverige helt visst legat der det ligger, och icke under polisuppsigt af anläggningen vid Bomarsund. Gustaf I:s förändringar, som i vår histeria hänföra sig till det andra stora steget framåt, torde haft lika halsstarriga, om ej fullt så beskedliga vedersakare, som Kettil Ochristen var mot de förutgående; men det bättre segrade, och följderna hafva för oss haft en god verkan i seklerNu återstår än ett steg, det stora politiska, till införande af ett rättstillstånd, till förmån för folken, från regeringarnes sida, och tiden skall taga det. Vill Tit. då, såsom en annan, en politisk Kettil Ochristen, stiga i högen, så skulle det smärta mig, om jag ej hoppades, att Tit. i sitt mörker skulle, likt Ossian, sysselsätta sig med poesi i stället för med politik; ty af den sednare torde ej vara mera tröst än ära att förvänta. —HR Till Redaktionen af Tidningen Aftonbladet! De i Hrr RB. å E. Seybolds uppsats i Aftonbladet för den 29 Januari med gemensamt namn af ainsändarena betecknade serskilde personer, hvilka, hvar för sig och för hvarandra okände, meddelat Redaktionerne af Tidningarne Aftonbladet och Dagligt Allehanda underrättelse om händelsen med hu