Aftonbladet – 1 februari 1840, sida 2

EE ARTS 0 00080-LILI-E-ST OY YES SVARV ÄSMISA MAR BLT UA dess representanter se sina verkliga, sina bästa och upprigtigaste vänner, tro vi det icke vara någon optimistisk dröm, att anse gryningen till en ljusare dag hafva uppgått för fosterlandet och att dess sanna vänner hafva skäl, att deröfver räcka hvarandra handen till en hjertlig och varm lyckönskanr. REVY AF TIDNINGARNA. Uti ett ögonblick, sådant som det närvarande, äro naturligtvis styrelsepressens yttringar mer än vanligt signifikativa. Minerva har ganska riktigt uppskattat vigten af de gjorda Utskottsvalen och, lemnom henne . den rättvisan, till och med mot vanan yttrat sig sansedt deröfver. Det synes häraf, som kamarillan, i så många år van att tänka sig allsmäktig, redan skulle börja tega skeden i vackra hand och tänka, såsem Zibet en gång yttrade, då han fann sitt inflytande hos Gustaf Adolf forminskadt: cjag känner på mig, att jag håller på att packa in, och det är ta mig tusan djhårdt, Se bär ett utdrag af Minervas artikel för i dag: aInom första veckan efter Riksdagens öppnande på Riktselen har det becifvit sig, att den så kallade Oppositionen vunnit en såden öfvervigt, att Regeringen aldrig varit, sedan det nya statsskicket infördas, i besittning af en sådan vid någon Riksdag. Borgarooch Bonde-Stånden stå helt och bållet till dess disposition, och äro, hvart för sig, så väl digciplirerade under kända chefer, att i denna stund hvarje enstaka försök itom dem till motstånd vore nästan otänkbart, och skulls åtminstone genast i första ögonblicket nedtystas. Dessa begge Stånds deputerade till Utskotten skola — det är lätt att: förutse — votera inom Utskotten, uti alla vigtigare frågor, alldeles enhälligt, så att ifråm de andra ståndens ledamöter allenast en eller annan stänkröst kunde behöfvas, för att bestämma utgången af alla voteringar i Utskotten. Dertill har nu öfverflödigtvis kommit, att den med de begge sistnämnde Stånden likstämmiga opinionsafdelningen i Preste-Ståndeti lyckats, genom en tillfällighet, den vi här icke vilja närmare beskrifva, att beberrska det Ståndets val till de vigtigsaste utskotten, och dertill kommer ofelbart i dag — för att dömma af karakteren utaf Electorsvalen på Riddarebuset — att jemväl Adeln sänder till Utskotten Ordförande och ledagnöter afsamma färg. Oppositioner är derföre uti derna stund i besittning af en sådan makt, att den kan göra allt hvad den behagar. Vore nu benämningen Opposition rigtig, så skulle af det uppgifna forhållandet nödvändigt följa, att oppositiepen i detta ögonblick upphört att varaj opposition. Då der, alit sådart oaktadt, fortfar och ännu länge nog kanske terde fortfara att kalle sig så, vill det synas obestridligt, hvad mången i åratal vågat påstå, att de satser och benämningar, dem man, i brist på egent!ig sakkännedom, lånat ifrån endra så kallada cConstitutionella länder, icke passa in på våra statsförhållanden, och att Sverige måtte vara en konrstitutionel! stat på annat sätt än de länder, hvarifrån man hemtat terminologien. — Det är allenast en reflexion i förbigående, men som här må finna sin plats. a Således — Oppositionen, eller det a? flera partier sammansatta parti, som man kallar så, är i denna stund en enväldig makt! Förgrsåga brister densamma icke stt, uti hvilken fråga som helst, göra sin vilja gällande, och det blir het och hållet inom legalitetens område, i fall den skulle finna för godt att håll sig der. Alla derutanföre liggande krafter, som eljest också torde stå till dess dispositien, kunna alltderföro umbäres, och torde jemväl böra välvisligen lemnas ebegagnade, Men så mycken medgång är också besvärlig, isynnerhet om man icke varit beredd uppå att finna den uti så ymnigt mått. Ordningen är npemligen nu hos oppssitionen att visa hvad den duger till att tänka och göra. Den tid är nu förbi, då det gick an att skjuta skulden på våra former och vårt representationssätt för de af ingen handling åtföljda ordströmmar, som vid de föregående riksdegarne utgått från oppositiorskämparnes läppar. De äre nu sjelfve i besittning ef alla de krafter, som hittills föregifvits ligga förtrollade inom formerna, och tjenat deras innehafvare till att parasylera oppositionens bästa afsigter. Genom den nu irträffade enigheten är alit motstånd i utskottex fåfängt; genom piuralitetens besittning i två stånd är oppositionen för det första åtminstone säker uppå att aldrig kumna blifva definitivt slagen i Stården; och om icke all bistoria och all menniskokännedom bedraga, hvilka lära, att, likasom örnarne församla sig dit der åteln är, så känna också menniskorca en dragning dit der makt och irflytande synas koncentrera sig, så lär det väl icke länge dröja, innan äfven i de begge andra stånden pluraliteterne ställa sig uppå oppositionens sida. Vi upprepa det: en sådam, långt ifrån till denna grad väntad medgång torde sätta oppositioners stora män i något bryderi för ögonblicket, emedan det icke går an att uppskjuta med att göre skäl för sig. De, som åtminstone i 45 år oupphörligen klagat öfver regeringens kraftlöshet, eller overksamhet, öfver dess brist på system, deas fientlighet emot alla reformer, dess envisbet att icke vilia inleda sådana, och dess oförmåga att utarbeta dem, hafva nu omisskävnligen det åliggandet att dokumentera nigon annan förmåga, än den, som utan allt tvifvel blifver dokumenterad, nemligenr den att förjaga den för dem förhatliga bittills varande regeringen. Vi äro, såsom förmodligen hela Svenska nationen, stadda uti en spänd väntan uppå att förnimma det sätt, hvarpå de skola lösa denna uppgift. Såsom tillägg och kommentarie vid det ofvanstående vilje vi blott nämna, att om de konstitutionella grundsatsernas vänner verkligen vunnit en sådan seger, som Minerva så frikootiot medeoifvar nmeceh hvilket vi visserlisen ej 8