Aftonbladet – 30 januari 1840, sida 3

från skönhetens ögon; denna tår föll genom den omätliga rymden, blod utgjorde det undre deri, tårvatlteet det öfre, blodet var tungt och villa jutför, men vattnet var lätt och ville upp till sitt urspruog, skönhetens öga. Derföre blef tåren sittande sväfvande i rymden och sitter der län. Denna tår är verlden, hvari vi bo. Denna myth synes något konstlad och samjmansatt med mekanik, eburu författaren med Jåtskilliga arosenångor, fransade med blått och guldp, afingrar af hvit korall och annan granalåt sökt gifva den en luftig och subtil färgton. Lika god fisner jag enaldeligen den gamla hederiiga nordiska kosmogonien om Muspelsl igorna och Elivagars etterströmioar, om jäll kadavret Ymer och den makalösa kon Audumbla, som slickade saltstenar, så det bief folk uta. Dea är måvara en smula rå och oborstad mot bistorien om skörhetens tårar, men den är åtminstone fullt ut lika naturlig och räsonabel, Imedlertid bar Hr Furumo i det näspåföljande stycket aSemiramis, företagit sig att ganska allvarsarat äfvensom detaljeradt utveckla denne myth om Astartes tår, ja alt derai göra någonting lilnande ett ordentligt system. Det framställes här såsom en uppenbarelse från Derceto, aden gamla i natten alstraden, aden himmelska Astartes jordiska personp, till Somiramis, eller såsom hon i sig sjelf uti beritteisen heter, Ninyanne. Blodet i Astartes tär — förklarar Dereeto, — är allt det fasta på jorden, men det klara, som kom ur sköchatens eget öga, omgifver öfverallt det fasta i Iverlden. Der det klara vuxit tätast tillsamJmans, är det vatten, mindre tätt är det luft, men i sin renaste och minst täta gestelt är det fjus. Hvad blodet beträffar, så krympte det til ena början ihop aaf skräck för det klara och I hårdnade till metaller och stenar, men alltcftersom adless rädsla minskades, närmade sig till det hliro, för att lära känna hvad det ogentligen månde vara, det nalkades sålunda efterhand till vatinet, till luften; till ljuset. Med vatiinet skapade det de nya äranen, som merniekorna ba kallzt fiskar, med ljuset bildade act blommor, träd och örter, med luften foglar, (djur 1 allmänbet. aMen då blodet uti Astarics tår nu flera gånger närmat sig med förtröst:n det klara, så ville till slut också en gång det klara gå att nalkas till skönbetsblodet.s Vid Idenna det klaras gång till blodei, abrast veilden ut i ex helt ny ätt af väsenden, som kallas menniskor., Härifrån kommer Derecto i sin höga lära till det största och djupaste af alla under, det att äta och drickzp, och hon lutlägger klarligen, hurusom alla väsendens ka! delse är att äta och ätas. Säll är den, som både vill äta och ätas, det är en hel och full ständig persor., Detta är kärleken. Blommorna äta af vattnet och ljuset, djuren af vattInet, af örterna och af sig, menniskan äter alIla varelser, amen ett väsende, som du icke känmer, äter och dricker menniskornas själar och gilver sig sjelf att ätas och drickas af dem igep., Derceto blandar väl här om hvartanmt det Ickamliga ätandet och ett anvat, scm skulle vara sndligt, men det märkes icke så noga i perioden, heidst vid muntligt föredrsr, sfsom här till Ninyenne. Ytterligare talar Derceto om hur bunger cch mättnad äro ifvets heliga, hemlighetsfulla dans,, hur menniskan, aför att gå till rätt helhet, måste hafva jord inunder och himmel övers, med mera dylikt. Detta allt, är det mysticismen i sin blomma? Jag vågar föreställa mig det. Och jag scr lifligt i andanom någen amatör, i lustbar pbetänklighet, bela timmars tid binga med näs:n öfver dessa djupsinniga ordspel, för att gerur uppfatta den eviga grundseanning, som skall lösa skapelsens, lifvets och dödens gåtor! Det är visserligen möjligt, att mannen efter dessa timmars tid skall befinna sig 1 sin visdom på samma puukt der han stod förut; men de finnas, ut:n tvifvel, som sådant icke hindrar från att i alla fall härutinnan se höjden af spekulation, det finz:!e af metafysisk blick. Måhinda gör man likväl författaren mera rättvisa, om man hetraktir alit endast sisom ett profstycke på hur lårgt men med tilihjelp af en oförfärad fyndighet kan pussera ett fantastiskt och äfventyrligt infall! Sjelfva sagan om Ninyanne-Semiramie, — ifrån hennes första älventyr, då hon i månskensnatten, utdrifven af sin elaka styfmoder att hemta en kruka vatten i skogen, träffar den underbara skogsdrottningen och af henne får gåfven att, bokstafligen förstådt, tala blommor ech zdelstenar, alltintill bennes dunkla, tragiska ärdalykt efter att hafva grundlagt det första stora välde på jorden och tillvägabragt de första vigtiga monumenter af så väl andlig som materiell kultur — sjelfva denna saga är för öfrigt ett mästerstycke, underhållande och hönförande genom den lifligaste kolorit och fantasi, liksom i andra delar genom ett qviekt och muntrande framställningssätt. Författarens lynne för det 1 — ee ee ee ss AN