Aftonbladet – 29 januari 1840, sida 2

tt UUTUDSALILYUCEL Lä UI UPM URUVUNal, dä ätt IUlmildra den tafla, hvars utkast och färger kommit från Insändarets hand. För att faktiskt ådagalägga sakens rätta sammanbang, hafve vi inför Kongl. Öfrer StåthållareEmbetet låtit anställa förhör med de personer, som derom ägde kärmnedom, och försedde med protokollet öfver förböret anmälde vi oss hos Afionblads Redaktionen med det förslag, att Insändaren i eget namn skulle låta rätteisen intlyta och eåmedelst lemna oss en billig upprättelss, men långt ifrån att gå denna genom Redaktionen honom medielade önskan till mötes, har han alldeles vägrat återtaga de pasquillartade beskyliningarna. Då våra billiga anspråk blifvit på detta sätt bebandlade och under den långa tid som förflutit ingenting kunnat förmå Insändaren, att lemna oss dezna ringa upprättelse, äga vi nu mera ej annan utväg, än att till trycket befordra hvad som i saken förefallit, dervid vi, för att ådagaiägga anfallets hela orättvisa, äfven återgifva de förata artiklarne med deras bihang, lydande såäjueda: aFörre Korporaler vid Lifbevärings-regementet, Morin, bor i Lyonska egendomen på Diurgården, med hustru och barn. Sistliden Måndags eftermiddag kände hustrun sig nära sin barnsbörd. Mannen, som redan beredt henne tillstånd, att, i arseende till fawigdom, få intagas på barnbördshuset Pro Patria, hastada till en närbelägen egendoma och fick der låna cn skrofsläda med häst. I detta åkdon transporterades hustrun långsamt till Staden; men under vägen tilltogo födslopiågorna: hon begärde att få inkomma på något ställe, men alla portar voro stängda. Klockaa var öfver half 40 på qvällen. När den olyckliga hunnit till Ladugårdslandstorget, kunae hon ej längre uthärda. fin gårdsport befanns slutligen ännu öppen. Mannen förer henne in på gården, träffar der några sockerbruksarbetare, tiggde om en plats under tak ät sin lidande hustru, och var måhända nära av få den, dä husägaren, Bruksidkaren 5., nedkom med lykta ihanden, lyste den olyckliga i ansigtet och, utan att lyssna til hennes Gvidan och mannens böner, med bårda ord och åthäfvor utdref den vanmäktiga qvinnan på gatan. Der, liggande på bara marken, förlöstes hon genast med elt varn, som, under det meannen skyndat efier bjelp hos mindre känslolösa varelser, ea lång stund fick, under modrens sanslösa tillståsd, maket ligga på Snön, intilldess en fattig arbetare förbarmade sig öfver det nyfödda barnet, aftog sin skinutröja och insvepte det teri. Under tiden hade Morin antraffat en, för sitt nit och deltagande i styrelsen af hufvudstadens faligvårdsanstalter allmänt aktad borgare, som genast skaifade mor och barn hbusrun och lofvade bekosta deras vård. Han uppfylide i detta fall blott en kristlig pligt, och hans handlingssätt behöfver icke menniskoberöm; derföre skrefs icke heller denna lilla berättelse , men ändamålet var att framhålla den obarmhertige husägaren, som lemnade den arma barnaföderskan och bennes oskyldiga foster till rof för en ryslig död. Om det var hans afsigt, så är den imedlertid ej vunnen, ty mor och barn, frälsace, snar sagdt, underbart, lefva och hefisna sig vid temlig heisa.n cUslingen, som olofligen tager sin nästas egendom, för att stilla sin hunger, straffas med lagens heia stränghet. Den rike, sem begår en omoralisk handling, så alskyvärd, som den vi bär beskrifvit, dömes ofta med mer skonsamhet; men man hospas att hvar och en, som har käneiv i sluchrost, skall förabta honom; blifve detta. hans enda, men rättvisa straff. I Aftonbladet för sistliane Frodog fins intagen en uppsais,, hvars uppgifter sägas pgaravuteras af de mest trovärdige personer,, innehållande en berättelse, bvari undertecknade äro föremål för den mest äreröciga beskyllning, och hvilken berättelse blifvit i Lördagens Dagiigt Allehanda upprepad med det tillägg, att dess sanningseniighet blifvit inför Bed. vitsordad. Denna berättelse kräfver till en början en vederläggning, hvars sanningsfärdighet undertecknade äro färdige, al under edsförpiigtelse inför domstol beviltna. Lördagen den 214 dernes kl. emellan 3 och 6 efterm. (således icke Måndagen kl. 4-9 40 på qvällen, då alla portar voro stängda såsom Aftonbladet uppger) infann sig på gården till värt vid Ladugårdslandstorget belägna Sockerbruk, cu mansperson körande en släda, hvari befann sig en qvinna insvept i ett täcke, och bad husdrängen, ait hon skulle få inkomma i något rum, emedan hon var nära att blifva förlöst. Vid det härunder uppkommande samtalet utkom undertecknad, R. Seybola, som vid underrättelsen om föremålet derför tillkännegaf, att här bodde blow uugkarlar och att vi således vore urståndsatte att lemna nöcigt biständ, men tillsade Drängen av åtfölja nämnde personer till en nä:a boende Baromorska, som vid ew rädant tilfälle i alla händelser var beböflig. Slädan for åter ut på gatan och undertecknad ingick på kontoret. Vid återkomsten berättade Drängen, att på galan anträffats en gosse, som sagt sig känna en Barnmorska och Jofvat visa nvarest hon bodde, på grund hvaraf han ansett sig icke beböfva medfölja. Det:a är allt bved undertecknade kände om förloppet af cenaa bändeilse, till dess vi genom en af våra vänner underrättades på Lördags-förmidd. om de vrängåa och skamlösa frams:ällaingar, som i förstnämnde udningar blifvit införde. Hade sjeifva tilldragelsen varit sådan som den i artikeln anföres, då medgifve vi obetingadt, aut vi hade gjort oss förtjerle af alla de bårda slutsatser, som derpå följa; men så var det icke, och bvar och en inser, huru mycket vid eu sådant tillfälle beror på en noggrann kärnedom om omständigheterna. Då vi, vid et sådant förhållande, måste ansa det i hög grad lättsionigt af tredje man, som ej varit på stället närvarande, att göra en offentlig angifvelse, som för andras borgerliga existimation är föga mindre sårande, än om den ginge på heder och ära, vänta vi af den anonyme anklagarens rättskänsla, att hen efter att hafva närmare underrättat sig om sakens räua beskaffenhet, sjelfmant återkallar de oriktiga delarna af sin berättelse, hvilka just äro de, som kastat den mörka skuggan på undertdeknade, så framt han vill förekomma det annars å vår sida oundvikliga steget ett genom ett offentligt förbör inför domsstol med alla de vid tilfället närvarande parterea inför allmänheten räufardiga vårt bandlingssätt. Stockholm den 21 December 1839. R. S:ybold. E. Seybold. al ett talrikt sällskap, som en dag i sisuicna veckla var samladt, förekom ibland andra talämnen åfven berättelsen om hbusiru Morin och sockerbruks-idkar.n Seybold. : Man beklagade den fattiga hustrun och hennes barn — man förvånades öfver menniskonaturens kraft att uthärda j lidanden — och man harmades öfver den hjerwvöshet, som vägrade at lemna en vrå under tak åt den i barnsnöd stadda qvisnan. Man yrkade, att tilldrageisen skulle lemnas åt offentligteten. En promemoria verom blef i hast uppsatt och aflemnad till Aftonklads-Redaktioner, med anmodan, att i ett helt ordna despridda och måhaonda med väl bjerta-färger målade dragen, samt at förse taflan med lämpiig ram, under förbehåll endast, alt perscnernas namn icke komme att utsättas. En artikel i ämret inflöt i Fredagens Aftonblad. Pen återsyntes i Lördagens Dagligt Allehanda, med någon förändring och mid utsatta namn. På Herrar R. cch E. Seybold häraf funnit sig uppmanade till en reklamation, som redan är införd i Dagbgt Allehanda, anser man sig böra fästa bemälde Herrars uppmärksamhet derå, att berättelsen om hustru Morirs utvisande destomindre kan kallas den emest äreröriga be. skyllning,, som man alltför väl kan hafva heder och ära i behåll. utan att vara känslig för andras lidande ce uppenbara detta i handling; — att eburn dagen och tim. Sof dan nn sla Rh åa vide ARG LIRA