Aftonbladet – 22 januari 1840, sida 3

och var af högsta behof, emedan Regeringen, dels genom den år 1816 utfirdade tulltaxan, der förbudssystemet, oaktadt 1809 års beslut, återfanns, dels genom åtskilliga andra åtgärder, visat sig åsyfta återställandet af det äldre prohibitiva systemet, samt i anlednivg af Rikets Ständers år 1818 förnyade begäran om ett friare system, nästan alldeles icke förändrat nämnde taxa för inkommande, och blott i några fall upphäft utförsel-törbua samt nedsatt utgående tuilafgifter. Rikets, Ständer, som på fullständigt motiverade skäl framställde hela skadligheten och ändamålslösheten af förbuds systemet, och antogo princi pen: patt en allmän frihet må förunnas, till att, emot afpassad tull införa alla utländska varor, öfyerlemnade likväl till konungen, att göra undantag häri, men fästade dervid det vilkor, nat dylika beslut alltid måtte genom allmän författning kunnige göras.n ) Till konungen öfver!emnades, i följd af Regeringsformens inskränkta iydelse, (se föregående artikel), att nedsätta de af Rikets Ständer beslutade afgifter, hvilka. med undantag af tullen å spanomål, (den der, på sätt vi redan visat i artikeln om Spannmålshandeln genom föreskriften i Reg.-Formen 51 är lemnad till konungen att förändras) icke af Regeringen borde kunna förhöjas. Sedav Rikets Ständer på detta sätt uttryckt en bestämdare opinion angående förbuden och Tullafgifternas belopp, anse vi det vara egentligen från denna tid, som vi böra anställa granskuiogen af dessa afgifters regleriog, samt de vig tigaste reglementariska bestämmelserna vid Sjö tullen. Ständerna hade funnit det, med den skattskyldiges anspråk att ej betungas utöfver lagstftarens afsigt, samt med Statens gagn mest förenligt,, att bestämma tullafgifterna efter varor nas verkliga och med otvifvelcktiga bevis styrk !a värde. Utförandet af ett sådant beskattningssätt är naturligtvis förenadt med mera omständ lighet, än om ett bestämdt tullvärde för hvarje artikel i tulltaxan utsättes, hvarefter umgalden beräknas, och de föreskrifter, som deraf blifva en följd, äro otvifvelaktigt vid verkställigheten ganska besvärande. Blow för de varor, hvilkas värden icke kunna betydligen höjas eller sänkas, xan, på grund af konsulers och mäklares upp sifter under det ena årets lopp, medelvärden fastställas for det följande. For de öfrige kan vårligen ett annat sätt begaguas, än det Standerne antogo, vemligen, att genom märkrulla, namfest och specifik förteckning, hvari varornas värde i Svensk hamn eller lossningsort upptases, låta egaren uppgifva värdet, och Stäuderaa trodde sig bäst befordra ändamålet med dessa uppgifter, om det lemnades tull-betjeningen rättighet, att då gods, under 500 R:drs värde, af resande medfördes, lösa detsamma med 10 proc. illökning af det pris ägaren sålunda sjelf åsatt, hvaremot alla verkliga handelsvaror eller gods öfver 500 R:drs värde borde värderas af en nagistratsperson och två goda män. Denna åtsärd förenades med stadgandet, att en Jury kulle afgöra, då någondera parten icke åt värdeingen mnöjdes, och att auktion skulle hållas å le varor, som nämnde Jury ansåg böra upptagas till lägre värde än det Tullverket godkande. Fabriksidkare tillätos derjemte, att med lika rätt som tullhetjeningen bevaka värderingen. Tullbetjeningen tillerkändes 25 proc. af den örhöjda tull, som genom auktionsprisets förhöjmng öfver angifvelse-priset erhölls; — och å Spannmål fastställdes en årlig tull, efter riks markegång. Ständerna inskränkte rättigheten till inköpet af dittills förbudna varor till de stapelstäder, deri tullbevillningen tillsamman med Båkoch Lotsafgifterna uppgått till 14000 R:dr. Afgifterna skulle, i stället för det förut brukliga bestämmandet i Hamburger Banco, utsättas och uppbäras i Sveaska Bankosedlar; och en tull tarif bestämdes af Rikets Stander, hvari för hvarje artikel utsattes den procent af värdet, som skulle utgöra uteller ingående tullafgifter. För nederlag och kreditupplag stadgades serskilda afgifter och nödiga föreskrifter. Det inses lätt att et sådant system, hvilket 1oga utfördt, hade försvårat tullförsnillningen och ringat afgifierna till nästan lika sträng beräkning, som de flesta andra grenar af vår begskattning, skulle möta mycket motstånd. Det ir äfven en sanning, att detta system, med för mycket småaktighet anordnadt, genom alla de med värderingen åtföljande omständigheter, skulle erbjuda Regeringen många anledningar, att sösa tillintetgöra Rikets Ständers första försök, ill att utöfva en beskattmngs-rättighet, hvilken ten nya Grundlagen af år 1899 oidagrant tillerände Rikets Ständer, men som förut berott af koungamakten alltsedan kungliga revolutionen 1772. Ickså emottogo Rikets Stander vid 1828—30 wens riksdag den oficiella underrättelsen: att Kooungen, öfvertygad om nödvändigheten att, iutminstone tills vidare (:) bibehålla en del förut vällande jnforselförbud, såsom säkrare än höga tullfgifter (de förbudna varorna såldes likväl i hela andet och somliga lyste på sjelfva rikssalen då systemet kungjordes) verkande till skydd för den inhemska industrien, samt dessutom ntgörande ett ytterligare medel i Kongl Maj:ts hand, att i reciprocitetsväg med främmande makter bereda förmå-— — AV -— -— -— än i -s ) Här synes således, att Ständerna ogillade alla enskilta tillaätolser till nifö fånkhssd