Aftonbladet – 22 januari 1840, sida 3

ce hörd etta EE UPRSIKvV: FILTAR VA EJ TLELLEG åt Sveriges naturliga industri-grenar. — RE —— KONGL. LANDTBRUES-AKADEMIEN. Redaktionen har med anledning af de reflexioner, rörande denna inrättning, som funnos införda i tidningen en dag i förra veckan, blifvit anmodad offentliggöra äfven nedanstående uppsats, hörande till samma ämne. Af Sverises näringar är jordbruket icke allenast den utan all jemförelse vigtigaste, då den föder mer ia fem sjettedelar af befolkningen, utan också den, som kanske är både i behof att erhålla och i stånd att mottaga en större förbättring och utveckling än någon ansan. De mest erfarne män äro af den tankan, 2tt en dubbelt så stor folxmängd, som den nuvarande åkerbrukande klassens antal, skulle kunna lefva på afkastningen af landets odlingsbara jord, om dess skötsel uppdrifves till hvad den en gång bör och kan blifva. Lägger man härtill, att ingen närieg i det hela lemnar en så stor afktastning med så ringa nedlagt förlags kapital, för dan som sjelf lägger hand dervid; att ett jordbrukande samhälle hvilar på en vida mera sjelfständig grund, än ett fabriksidkande; att det vida lättare försvarar sig mot yttre fiender och är lingt mindre blottställdt för inre skakningar, och satt jordbruket, i förening med skogsafkastningen, bergsbruk och skeppsfart, äfven utur sistnämnda synpunkter tyckes utgöra den maturliga kEringskällan för Sverige, med dess egna geografiska läge och naturförhåilanden, så lärer det finnas, att nationen är skyldig sig sjelf, att egna sörsta uppmärksamhet åt de medel, som kupna vidtagas för att genom åkerbrukets förbättrande sprida en ökad välmåga öfver landet. Ibland inrättningar ämnade att verka till dett: mål, är Lamdtbruks-akademien; huru mycket den uträttat, jemfördt med hvad den bordt kunna åstadkomma med så rikliga anslag, är allmänt bekant. Det vores derföre önskligt om nu, då en förändring i Akademiens organisation är i fråga, flere män med erfarenhet och sakkännedom ville uttala sina tankar, såväl om bristerna i Akademiens närvarande skick, som 1e förbättringar, hvilka till ändamålets vinnande skulle kanna föreslis, antingen dsssa skulle bestå i Akademiens upplösnisg till flera åkerbruksiustituter, eller blott i ett förändradt förvaltmingssätt, och det är såsom ett bidrag härtill nedanstående anmärkningar ej torde sakna intresse: Kongl. Lendtbruksakademiens stadgar inmehåla i 21: Sön akademiens kansler välja samtelige akademiens närvarande ledamöter, hvarje halft år en af Hedersledamöterne, hvilken, i H. K. H. Kronprinsans frånvaro, i allmänna sammankomster äger att föra ordet, och göra föreställningen af frågorna till öfverläggning eller votering, och på dess nådiga befallmipg och i dess ställe underskrifva expedliionerne, vid alla tillfällen vaka öfver ordningens bibehåliande och stadgarnes noggranna efterlefnad, samt derjemte serskildt vara ordförande i afdelningarna, då han deras samsymankomster kan bevista.n Denne innefattar således: 1:0o Ett åliggande för ledamöierne, att välja kansler. 2:0o En gsranti för dem, att icke behöfva drages med någon snnan ordförande, än den de sjelfve valt. 5:o En garanti, att ordföranden, emedan hans be fattning ej länge fortfar, icke skall blifva i tillfälle, att tillvälla sig något otillbörligt inflytande; samt 4:o En säkerhet för, att följderne af ett mindre lyckligt val, icke skola blifva långvarige. Detta oaktadt blef det i förre diraktörers tid en vana, att ham förde ordet, och 21 kom nästan i glömska. Den sednmast tillsatte direktören fortgick på samma sätt, och ekademiens ledamöter läto dervid bero, ända till dess direktörens modus agendi började gränsa intill det odrägliga, hvarem afdelningarnes protokoller förvara vedermälen. Andtligen yrkades på kanslers val, enligt 8 21. Det hade blifvit en sådan praxis, att utan gensägelse bifalla direklörens åtgärder, så att yrkandet på de Kongl. stadgarnes efterlefnad — ett så loyalt yrkande, att det bordt vinna en allmän hyllning — ansågs nu föga bättre, än ett utbrott af rabulism; ett exemRR rar CONRAD NNE