Aftonbladet – 22 januari 1840, sida 2

stället att återhållas genom allmänna anstaler, har Kongl. Maj:t gillat Rikets Ständers omorg att undanrödja berörde tvång. Men emelan, enligt 60 i Reg.formen af den 6 Juni 1809, landttolls-afgifterna räknas till den beillning, som Rikets Ständer äga att allena betimma; och det således af R. St. beror att sibehålla eller afskaffa dessa afgifter, i hvilket ednare fall äfven anstalterna till deras uppbörd åsom sådana böra försvinna, bar Kongl. Maj:t insett det tillkomma Rikets Ständer, att i detta nål fatta ett afgörande beslut,, — Så behandades ännu den 7 Mars 1810 nationens representanters beslutande rätt. Men, sedan —?— Genom en författning den 3 Sept. 1817 inrättades åter förpassnings-och visitationsställen Stockholm, Götheborg, Christianstad, Wexjö, Eksjö, Norrköping, Södertelge, Jönköping, Wenersborg, Hofva, Carlstad, Orebro, Upsala, Elfkarleby, och detta utan Ständernas hörande, alldeles i full konseqvens med tullarnes primiliva uppkomst, då hvarje liten borgherre trodde siy äga rätt att beskatta dem, som med sin esendom nödgades färdas öfver hans territorium — en förträflig method att komma åt folkets penningar, den regenterna icke låtit röfvar-riddarne ensamme behålla. — Nu florerade åter det system, som Ständer och Konung år 1809 gemensamt förkastat, och det har åter visat siva gamla verkningar, i så mycket större grad, som genom beslutets olaglighet det sedan synes hafva blifvit ansedt såsom en hederssak för verkställande maktens ,nit, skicklighet och drift att utföra det. Man kan i detta afseende icke klandra densamma, om man håller sig till ordalydelsen; ty, säkert är i ingen förvaltningsgren så många, så mångsidiga och så mångvändliga åtgärder att upptäcka, som i Tullväsendet. Betrakta vi erz dast den på sitt sätt privilegierade gårdfavibandeln, finna vi reglementet af år 1822 inskränkas genom en kungörelse af år 1826; en nyaf 1828 åter utvidga denna handelsfribet, och år 1830 ett stadgande tilläggas, hvarigenom Tullkamrarne i Borås och Ulricebamn, som borde besörja stämpling, erhöllo rättighet att på blotta misstankar nedsätta deröfver en ju y, bildad alldeles efter tryckfiibets-juryerna (tullaren valde en, ägaren en och rätten en juryman) och som förklarade om varan var brottslig (utländsk) eller icke: detta allt utan ringsste påföljd, om tullbetjeningen slog sig ned på den ärligaste Svenska fyrtråd i verlden. Vi finna 1825 års tillämpningsstadga redan ändrad 1827; sedan åter ändrad 1829; med ett ord, i det inrikes tullsystemet förmärkes samma obeslutsamhet och vankelmod, som i det utrikes. Den inrikes kust och insjö-seglationen framter enahanda fenomener som Landtransporterna. Den år 1835 den 28 November utfärdade stadga, com hvad vid sjöfart inrikes orter emellan och landväga transport af varor, iakttagas bör, samt om inrikes tullförpassning och tullbevakning, är, efter en mängd föregående spridda författningar, den som egenthgen nu borde gälla. Denna författnivg befriar ifrån förpassningstagande alla inhemska varor och fartyg vid inrikes fart, å insjöar, floder och kanaler; men den ålägger deremot, vid sådan fart, förpassning för utländska varor, då de uppgå till vissa, för hvaje slag bestämda qvantiteter. Dylika stadganden äro af beskaffenhet, alt mängden af båtförare utsättes för misstag och underlåtelser, och att dertill således måste antagas instruerade personer, hvarigenom kostnaderne ökas för den inre seglationen, och allmogan — heldst som ett börjadt reglementerande alltid utvidgas — utestänges slutligen ifrån möjligheten att våga emottaga och frakta annat gods, än sina landtmannaprodukter. Så snart Saltsjön helt eller till någon del befares, måste varor, inhemska eller utländska, som ifrån tullplats afsändas, äfvensom fartyget, förpassas: ja, till och med barlastadt fartyg måste förses med tullförpassning. Härifrån befrias likväl alla fartyg under 13 laster, hvilka få föra inhemska varor oförpassade, inom det sjötullskammaredistrikt, hvarunder afseglingsstället lyder, semt utländska varor, under det stadgade maximi-beloppet, från stapelstad till ort utan tullbevakning, inom samma distrikt. Läsaren behagade att sjelf bär söka göra sig reda för visbeten i dessa stadganden, och han skall då säkert tro att afsigten är, att afvänja folket ifrån att begagna större fartyg till sin inrikes handel. De öfrige stadganden rörande sjelfva förpassningen, äro så mångfaldige, och bvad tulibevakningep angår, så småaktiga, att de skulle betydligt skrapa i dennd uppsats och i verkställigheten säkert göra en annu svårare verkan. De utvisa samma anda, som råder i reglementerandet för den större sjöfarten, då för någon i alla fall förfelad kontroll ofta flera resor på året för fartygen hindras, och då ofta hvarken handelsbusen eller skepparne kunna reda allt hvad som skall iakttagas; men de verka, om möjligt, ännu mera förstörande, dels emedan den inre handeln är betydligare, än den yttre ännu blifvit, dels emedan den inre seglaItionen, hvarken nu eller framdeles kan bedrfib vas, af folk med den afförsvana och de kunskaper, som vid utrikes handeln kunna påräknas efter de dervid åtnjutande löne-fördelarne