Aftonbladet – 22 januari 1840, sida 2

cor endast medelst verkliga härar och flottor unna observeras, söka förskaffa statsbidrag, vilkas direkta och indirekta uppbördskostnader annolikt medtaga lika mycket som skatten insringar till staten i behållning, och dessutom nindrar rörelsen, föranleder till tidspillan, osä cerhet, rädsla för spekulationer, samt en mängd utgifter för seglationen, som vida öfvergå de eventliga tullafgifterna, demoraliserar en stor del f kustinnebyggarne, och drager tusentals personer ifrån produktiva yrken till en tjensteutsfning, hvilken lemnar dem på ålderdomen, af vanda från arbete, uti nöd, om ej staten förmår stt pensionera dem, im. m.; detta system säsa vi, befinnes såsom beskattningsmedel lika, om vi så få uttrycka oss, omöjligt, som det ie senskap af så kalladt askyddssystem, för näringarne verkat förstöraude så väl på slöjderva, dem det bragt från en naturlig grund in på en artificiell, som på moraliteten hos de styrande och styrda, hviken utstått svåra frestel-er, till godtycke, egennytta och kryperi, för att få lefva på andras bekostnad. Då det derjemte förenas med administrationes eget miss;roende till systemets genomförande medelst sjö kustens bevakning allena, och med kontrollernas förläggande från kusterna ända in i bjertat af länder, hvilkas arealvidd håller öfver 6,600 qvadratmil, måste följderna af detta misstag blifva alltmer olyckliga, isyunerhet som de begge ländernas rivga befolkning göra verkningarne käovnbarare i samma mon, som lagstiftning och styrelse söka, att med alla de medel, samhället erbjuder dem, biinga till en supporerad verklighet, hvad som städse bllver omöjligt. Sveri ge har redan sett, huru vid hvarje nytt bemödande, att, såsom det kallas, sfullkomna, detta system, kostnaderna stigit i större proportion an behållningen: och hvilka aro väl de kostnader, som synas i statsredovisningen, emot dem, som folket och rörelsen få vidkannas? Men om detta icke kan bestwidas, och om således tullbeskattningen borde, och, till Svenska nationens sannskyldiga nytta, kunde betydligt modifieras; framstår likväl ett faktiskt förhållande, som här måste tagas i betraktande, — Norge har antagit ett likartadt system. Norge har ej ännu samma erfarenhet af dess brister, eburu man der alltmer närmas dem; — och det är detta förhållande, som sanuokikt ännu länge kommer ett aflägspa äfven oss ifrån vägen till det rätta, ehuru det ej synes vara svårt att beräkna, buru stor fördel vi skulle vinna, att först och ensamme frångå den gamla svåtenv, Norge, ännu sgentligen endast hyllande sjötull-systemet, och, genom en hushållsam, på många sätt battre ord nad, bevakningsorgenisation, annu icke inledt i så stora utgifter och i ett så orimligt reglementerande, finner för ögonblicket detta beskattningssält nästan tillräckligt för sitt sparsamt inrättade statsmeachineri; och så länge systemet icke hunnit utveckla alla sina arfsynder, skall man således der säkert söka bibehålla det. En gemensam regent skall äfven sannolikt hos oss afvända alla bemödanden att modifiera detsamma, dels emedan tulltrakasse:iet, alltsedan dess upprinnelse, står i intim förening med godtycket och envåldsprinciperne, dels emedan förändringen af tullbeskattningen i Sverige nödvändigt måste medföra mycket bryderi för Norska beskatiningssystemet. Det är således ej värdt att ingå i undersökning om en radikal reform i denna angelägenhet. Men, det torde intressera mången att höra de varnande böner, dem Svenska nationens representanter, under framgåendet på de falska stigar, framställt till regeringen, hvilken alltijemt skyndat framför på desamma. De utviga, att äfven då ett helt folk är stadt på villovägar, det allmänna sunda förståndet likväl äger qvar till ledtråd känslan af samhällets naturliga behof, och att denna känsla merändels snart skulle återföra folket till det rätta, om blott makten ville lyssna till dess röst. Redan vid 1809 års statshyälfning uttryckte Rikets Ständer sin bestamda öfvertygelse om det så kallade Landttull-systemet. Det var en grundlig förkastelsedom. Det var folk-erfarenbetens klara röst. aHinder för rörelsen, som icke kunde uppskattasn; — uvexationer af många slag; — abevakningskostnader större än inkomstemn; — udemoralhsation,; — och slutligen avitsorden att det ej tjenade till kontroll på sjötullen. Ständerna beslutade dess upphäfvande — men, som ännu tullarrende-societeten ägde privilegium på hela tullen, erbjödo de för den inre handelns beqvämlighet den så kallade landttullsersättningen: 120,000 Rdr Bko årligen i 5 år. Detta beslut föranledde en akt, emellan den förste konstitutionelle Konungen och Rikets Ständer, som ej är utan int.esse, såsom ett motstycke till mången sednare. Ständerna men tullinrättningen hade genom skyddsystemet ett sammanhang med ekonomiska lagstiftningen. De ansågo sig således böra begära Konungens bifall till deras beslut. Se här det konungsliga svaret: ,Med den öfvertygelse att Landtulls inrättningen, använd såsom beskattningsmedel, ofullkomligt uppfyller detta dess första och cgentliga ändamål, men deremot lägger ett kännbart tvång på den inrikes bandeln och rörelsen; samt att denna, här mere6 än i de flesta andra länder försvårad genom naturliga, ännu oöfkände lagligheten af deras beslutande rätt; —