Aftonbladet – 21 januari 1840, sida 3

RR St Eee TT oo SFRFEÖETPAf RAT: RIS NAS Mö Tf fe CO TE Sf ehörigt Utskott, som ege att dem utreda och de:ifver eig yttra. Utskottens förslag skola först i Ståndens plena framställas till entagande ellar försastande, utan förändringar eller tillsatser. — — Dformligheten af sådana anmärkningimemorialer ir desto ögonskenligere, som de icke skutle kunrat bifalles utan atillsatss, nämligen af anmälan ill entledigande. 2:05 Telmännen hafva föredragit Konstituiionsutskottets anmärkningsmemoria! punkivis, och vid varje punkt frågat, om Ståndet funne rikets väl cräfva, att Rådgifvaren ammältes till entedigande. Dette föredragningssätt är rekt stridande mot det yes anförda stadgandet i ö6:e I regeringsformen , utt U-skottens förslag skola först frams allzs vill untagende eller förkastande, utzn förändringar eer tillsatser,, varande under förändring, äfsen stympning inbegripen. Dessutom kar gevom dena föredragningssätt den förmogligen påraknade versan icke förfelats, att Ståndet ansett den isolerande inmärkaingen icke i och för sig sjef påkalla den f-ågevarande åtgärden: och om än flera aotnä kningar varit gjorda mot samma Rådgifvare, så orde likväl mången bafva underlätis atv tillämpa 107:8 för den försia, af fruktan att ådraga targerna ett allmänt åtlöje, i bändelse en motsatt nening kunde lyckas att göra sig gällande vid efsörandet af de öfriga punkterna. 3e Talmännen hafva vägrat proposition om iterremises till Konstitutionsutskottst ef ett utläsade, rörande anmärkningar mot Konungens Rådgifvare. — En sådan vägran är likval rakt stiidande mot ordalydelsen i 56:s regeringsformen, bvarest det stadgas, att om vid ewt Utskoits förslag göras i Ståndens plena sådana anrmsaärkniogar, som hindra antagandet, erhålle utskottet del af dessa snmärkningar, för att derefter förslagen ytterligare granska och jemkan. — Om anmärkningen ursprungligem kommit från Konstitutionsutskottet, kan återremissen vara erforgerlig, dels för att erkätla flera upplysningar för målets bedömande, och dels för att erhålla rättighet att ändra utskotjets förslag, i händelse det innehöille ett tilistyrkarde. att låta saken falla. Och om anmärkningen blifvit väckt af mågot annat utskott eller i något R:ksstånd: så är rättigheten, att återremittera Konstitusionsutskottets deröfyer meddelade utlåtande, så mycket vigtigare, som det i sådant fall beror på Riksens Ständer, att, om de så för godt finna, beifra anmärkningen äfven emot Konititutionsutskottets tillstyrkande, hvilket likväl icke skulle kusnat ske, utan efter föregårgen återremiss. Detta Rikseas Ständers oberoende af Konstitutionsutskottet finnes förvaradt i sednare momentet af reperingsformens 107:3 S, hvarest orden lyda, som följer: cFrågor uti deita ämne (nämligen anmärkningar mot Konungens Rådgifvars) akuana i Riksens Ständers plena väckas och af andra utskott, än Konstitutionsutskottet, hos Stiåndesa andragas; sen icke af Riksems Ständer afgöras förr, än sistnämnde Utskott deröfver blifvit hördta. 4: Kopstitutiensutsktottet mejorivet har varit beredvillig att godkänna Talmännens förfarande, då de vägrat proposition om återremiss af U.skot:ets utlåtande, rörande anmärkningar mot Kunungens Rådgifrvare. Till ett sådant godkännande har Utskottet sökt bara sig väg genom hårdragea resonnementer och långa slutledningar; då riksdagsordningen deremet bestämdt stadgar i 55: , celt Lendwmarskalk eller Talman må ej kucna wägra proposition, utom i det fall, då ban finner en väckt fråga bokstafligen strida mot grundisgsarnes lydelso. — Detia olofliga förfarande är likasom sluistenen i det bombiria hval!f, hvarunder Konungens Rådgifvare hittills erhållit skydd mot Riksers Ständers möjliga anfall Och Konstitutionsutskottets mejaritet torde så mycket villigare bafva lemnat detta skydd, som den förmodligen icke allenast inbillade sig, att deriganom hålla Majestä:et i heigd och vördnad, utan kan hända äfven gaf vika för frestelsen, att begegna det tillfälle till utvidgning af Utskoitets makt, som sjelfva förhemligandet af dess handlingar erbjudit. Det är derföre hög tid, att Riksens Ständer omsider frigöra sig äfven i denna del från det förmynderskap, Konstitutionsutskottet inkräktat. Och för att vinna konstisutionel garanti emot maktens missbruk, ech att göra Konungens Rådgifvare i sjelfva verket ansvariga inför Rikets Ständer, behöfves, såsom man af det föregående kan finna, icke någon enda bokstaf ändras i våra gru-dlagar, ännu mindre hela reprentationssättet föränd:as, utan blott en samhällighet bos Riksstånden, att i Konstitutionsutskottet insätta upplysta, fördomsfria och esjelfständigt handlande män. Om blott 43 sådana ledamöter der kunde inkomma, skulle man genast få se, huru, med missbruteps och oordningens afskaffande, machineriet genast skulle taga em jemnpare gång och statsorganismen återvinna helsa och styrka. Aldrig har tilifållet varit lägligare för en sådan brytning: och om det nu försummeas, torde denna, om jag så får sägs, grundlagsenliga revolution icke på låog tid kunna uiföras, keldst missbruken skulle genom häfden blifva allt mer ech mer stadgade och svåra att utrota. Mitte derföre hvarje Riksdagsman, vid valet till Korstitutionsutskott, inse den cfentliga vigten af get steg ban tar; ettsteg, hvarpå Majestätets helad och folkets väl komma för iångliga tider stt bero. Ock men kan af tiders tecken temligen säkert förutse, att, om Konstitutionsutskotiet vid nästa riksdag fortsatte sgmma system, som hittills, ati tillintetgöra Rådgifvarnes ansvarighet, och att stärga den raäa vägen för Riksens Ständer, att ten utkräfva, så skulle Riksens Ständer med desto mer ifver beträda den alltid öppna omvägen genom Statsutskottet, och gifra sitt möjliga missnöje med vissa Konungens Rådgifvare luft, genom vägran af btatsanvslag. Detta förfarande anser jeg för min del så mycket olämpligare, som det i sjelfva verket är usgefär lika, som ville Riksen3 Stänger utsvälta statskroppen, och göra den så usel, at: Ridgifvarne skulle, om jag så får säga, skämmas att dermed befatta sig. — Slutligen vill jag blott förklara, det jag sträfvar, alt omsider få Riksens Ständer i fri besittning af den makt, som reseribgsformens 107 S dem tillerkänner, icke af någom önskan, ätt de i otid skulle deraf bitjena sig, utan fast mer i det hopp, att Rådgifvarne skulle för framtiden noggrannare uppfylla sina åligganden,