den sjelf icke stall inna nagon vinst via alt bränna. Detta åter kan endast ske genom bränneriernas obebindrade gång när som helst Hvarje inskränkning i dera s högsta möjliga produktion med samma kapital, lockar till småtill I verkningens bedrifvande, och detta till allmän skada. — Höstetiden gaf likväl regeringen åter bränvins-rättigheten fri (den 9 Okt.) men den 11 November förbjöds ånyo all bränning. 1813 tilläts åter bränvinsbränningen för November och halfva December. Det är bekant, att dessa inskränkningar ledde till en betydlig import af bränvin dessa år och att denna vara till en nästan otrolig qvantitet inlurendrejades vid kusterna, isynnerhet i Skåne. Också måste regeringen, som år 1814 endast tillåtit bränning i Oktober, November och December månader, förlänga tillåtelsen först till och med April månad samt åter t. o. m. Mej år 1815. Ar 1812 hade man äfven låtit stadga, att de som afsade sig bränvinets bruk, icke behoöfde erlägga bränvinsskatten. De svek; de angifvelser, den förbittriog inom familjer och emellan tjenare samt husbönder, som sådana undantags stadganden medföra, är påtaglig. Ar 1812 öfverklagade Rikets Ständer de vacklande åtgärderna med bränvinsbränningen och yrkade att förbud deremot endast skulle ifrågakomma då krig och missväxt gjorde en inskränkmng deri nödvändig. Regeringen utfär dade den 6 Sept. samma år en allmåan författning derom med progressiv taxa, hvari Rikets Ständer år 1818 endast begärde några obetyd liga ändringar; men då Ständerna år 1823 ansågo sig böra sjelfve bestärndare reglera samteliga med bevillningen sammanhang ägande ämnen, gjordes en framställning till regeringen om åtskilliga vidsträcktare förändringar i den ekonomiska delen, och Ständerna beslutade: aatt stä-. adernas bränningsrättighet blott skulle få utöfavas för deras stadsjord men ej efter persona-sen; att pannornas storlek skulle rätta sig cefter värdet af den jord, hvarpå rättighetens utöfning berodde, dock icke utöfver en viss coch till förekommande af missbruk, bestämd gräns Afgiften bestämdes efter tvenne serskilda grunder, nemligen sädens värde och pannerymden: den förra liksom förut, den sednare i en stigande progression för pannor öfver 35 kannor, i den mån ett ökadt kanntal ger anledning till ökad vinst. Den största tillåtna pannrymden utsattes till 90 kannor, men två kunde förenas i ett verk. Serskildt bestämdes afgifter för de större pannor vid ättiksfabriker, der medi Konungens serskilda tillstånd bränvin tillverkades. Dessa åtgärder syntes för dåvarande förhållanden vinna bifall i opmionen, De öfriga föreskrifterna för angifningssättet m. m. voro äfven väl betänkta och Rikets Ständer, som öfverlemnade ett utarbetadt förslag till ny föfattning, yrkade: uatt husbehofsbränningens inskränkning icke måtte kommai fråga, såvida ej krig, förenadt med: missväxt, skulle inträffa, och göra en sådan åtgärd oundvikligt nödvändig., Ar 1829 beslutade R. St. högsta pannerymdens nedsattande till blot en 90 kannors panna, men bruket af konstredskap tilläts, blott pannerymden icke öfverskreds. : Vid denna riksdag förmådde regeringens öfvervägande inflytelse innom stånden genomdrifva allt hvad de behagade. Det bestämda vilkoret af ukrig och missväxty förenade, i riksdagsbeslutet uteslöts också och det lemnades åt Konungen att pröfva, sdå högst vigtiga omständigheter påkallade inställandet.v Detta beslut genomdrels troligen, för att derigenom gifva ett slags stöd åt regeringens nyss föregångna handling, att midt under Ständernas sammanvaro besluta inställelsen, för en, med 1826 års missväxt icke jemtörlig, svag årsväxt: och likväl hade sistnämnde år intet förbud ägt rum, och detta just ingifvit förtroende till systemets konseqventa bibehållande,: så att enskilda ekonomienderefter lämpat sina anordningar. Det vållade, att äfven i denna del ombytligheten i regeringens åsigter utöfvade ett skadligtinflytande; och de år 1831 och 1832 vidtagna förbudsåtgärder torde vara i de flestas friska minne, med alla de :biomständigheter, med hvilka isynnerhet Stockholms börs är närmare bekant. Då Rikets Ständer år 1834 sammankommo, förklarade regeringen sig åsyfta winskränkning i bränvinets. öfverdrifna och skadliga bruk,, samt uppmanade Ständerna, daatt genom inskränkning af tiden för bränningen till 6 månadersaf året, bestämdare stadganden emot missbruk af redskapens form och sammansättning, samt förnyaI de. föreskrifter angående minutförsäljning, söka medverka till måleto, ete. Granskar man närmare dessa förslag, så fioner man, att hvarje Inskränkning i tiden för begagnandet af redskap m. m., hvilka naturligtvis blifva kostsammare i samma mån som en förökad inkomst afrudimaIterien sökes, är en gifven misshushållning, och latt hindren mot förbättrade former och sammansättning måste -leda till. en ännu större: Thelst som alla kontroller på husbehofstillverk-I ningen i ett vidsträckt land med ringa. befolkI I I I I