Aftonbladet – 18 januari 1840, sida 3

kunskapsgrenar, Bj biott de gamla vetenskaperna hafva omgestaltats och stegrat sina anpspråk, utan de nya, paturvetenskaperna, framså årbgen med jättesteg och öppna ett allt störfe bearbetoingsfalt. Nästan hvar vetenskap. ofta blott grenen sf en sådan, fordrar numer: sin man och ett lifs uppoffing. Den utåt och inåt alltjemnt sig vidgsode biidningen gör arbelsfördelningen mer och mer nödvändig i frå sa um yrkena och studiefördeln.ngen i frågt om vetenskaperna. Likväl bafva bade degsmia och nya velenskaperne, såsom mgångna 2 tudess velande och mgripande i lifvet, lika rät och anspråk att represenisras i undervisningen och der fiana sina organer. Men vili man ull iåroverkens gamla undervisningsämnven lögga de nye, så är det ej mindre gsnom sakens natur, in genom andra länders derutinnan redan vunna erfarenhet, klart, att lärjungarne till den grad förlora sig i mångfalden af ämnen, at ie komma att bekräita det gamla ordspråket: 2liquid in omnibus, et nihil in totom Detta vinner så mycket mer bekråäfielse vid betrakandet af våra vanliga skolor och gymnasier, hvilka ofta bafrva möda nog stt motsvara de nya fordringarne i de gardla ämnena. Villmanr; då i undervisningen upptaga de nya ämnena,j utan stt genom tidens och fatiningsförmågsns splittring äfventyra både dessas och de gamlasi Örsurmmelse, så återstår bloit en enda utväg — delning. Denna tanke är iagalunda ny. Den kar lange bade funnits och varit tillämpaa; 1 andra länder; den är ej heller i Sverige våj belt främmande. Det är hekcnt. att salig Er-! sebiskop Wailin, i sitt tal vid invigningen a nya katedrelskolhuset i Upsala, äfvensom att Professor Geijer, i sitt Litteraturblad, mer eller: mindra utförligt framställt denna tanke. En!i slags användning deraf finnes även i den nuf gällande studentexamen. Dessutom innebär det at filosofiska fakulieten i Upsalz antagna för-t slaget tili filosofiska gradens delning på tvennet inier en ana:n och tillika rak användning aff densamma. Dessa tankar, ytirade af sådanef män, dessa fakts, utgångne från en akaderoisk korporation, den man är van att apse sisomi den klassiska bildningens pelare, synas ögonsken-k ligen bevisa, alt en sådan dolning ingalunda tan eller bör betraktas såsom ett intrång påj eller urdergräfvande af klassiciteten, utan att densamma tveriom är nödvändig både för dett gamlas och nyes bestånd och förkofran. Just i? de länder, der klassiciteten står högst, har del i Bingen intädt. Den sker ingalunda till inbör-? gås iutrång, utan till bådsderas fromma, ochi genom vissa ämnen, som förblifva gemensam-) ma, påminna de hvarandra om slägtskapen bå-! de till ursprung och mål. Den ena hvarkeni kan eller bör kalla sig mera lärd än den an-i dra, då lärdomen är en sak, som kan tillhöraj hvilken vetenskap som heldst. ; Frågar någon, hvarföre dessa naturvetenska-i per, dem man vill anse så högvigtiga, ej förr tagit såte och stämma i läroverkens sslar, ochå hvarföre man just nu komrit ull insigt omj deras rätt dertill, så behöfver väl kvappast till? svar Gerinres, att de äro den nyare tidens fo-E sterbarn, eller ait de först i våra dagar fått å ett steadgadt och erkändt värde och inflytande. Det är derföre lika naturligt, att de ej upp-Å togos i de gamla läroverken, så linge denem-i ligen ej funnos till, som alt de numera må-j ste upptagas, sedan do vunnit både ett veien-? skapligt värde och ett oberäknpeligt stort infly-t tande på det allmänna lifvet. Hszfva de ej if sina mångfaldigt utgrenade användningar trängt sitt inflytande in i statens styrelsegrenar, i bor-5 garens Lögre och lägre bandteringar och it taudtmannens busliga bestyr? Huru stort har ej deras inflytande varit på andra vetenskaperi och kunster? Det är till hufvudsaklig del des-f sa vetenskaperna, som gifvit dem nyare tider sin egen gestalt och karskter i förhållande tillå fordna tider. De utgöra en verklig makt, exfj stor makt, som i dens händer, — vare sig? stat eller enskilt — som förstår att begagnafl ien, är ett oemotståndligt medel att öfverflyg-E a och bringa ur fattning försommaren dergt. Dessa vetenskaper måste, så vide ej tidenå skall förneta sig sjelf, förr eller sednare upp-Å agas; och öfvertygelsen om nödvändigheten leraf stnes nu mera äfven vara mogen hos oss.å Men vilkoret för deras upptagelse ör kunskaps-5 iwnecas delning. En sådan delving är ej minire naturlig, än nödvändig; ty mneturen harj sjelf delat de menskliga anlegen i tvenne storaf hufvudklasser: i anlag för det mera tänkande, j .eoretiska lilvet och i anlag för det mera handande, praktiska. Våra puvsrande läroverk ä-k ro egentligen blott tjenliga för utbildningen a!f de försa. De fostra för samhället egentligens blott hvad man i vanlig mening kallar tärande? medlewmar. Vi se derföre också, att samhäl-! jet straffas för denna sin orättvisa genom det-f ia öfverlopp af tjenstesökande, som den ej kant anställa, förrän deras bästa verkningskraft är för-t bi, hvilket bar ett oberäkneligt merligt infly-Å tande håde på kunskapsifvern och i synnerhet på sedligheten. Svenska folket, som bar enf så erkänd fallenhet för det praktiska, har likwRR SR a .,