Aftonbladet – 18 januari 1840, sida 2

skade tvingade, att bekänna å sig ett ärelöst brott, hvilket, efter all sannolikbet, ej existesat. Och om håktande i oträngdt mål kan, såsom 4807 års bref och mångfaldiga exempel utvisa, blifva ansedt som edsöre, ehuru det syftat, att beforira den häktade till laglig ransakning och dom; buru kan då pinandet, synnerligast när det befalles af domaren och är beledsagadt af så svåra omständigheter, som det inför Hofrätten åtslade, blifva lindrigare ansedt? Utom den elika våden af de båda brotten, förekommer äfven, att lagarna för bäktsing äro ganska tvetydiga och dessutom ofullkomligt kända af dem, som raed deras tillämpving gemenligen bafva bestyr, hvaremot lagens förbud mot pinande till bekännelse icke är någ0t missförstånd underkastadt, Herrar Jerström och Silfverstråhle, bekenta iedamöter af den fordna Hindbeckska divisioacn, hafva likväl funnit detta brott tillräckligt afstyrdt med 6 månaders suspension från en, på förordnasde, innehafd befattning, och de öfriga Herrar ledamöterne jemte Vicepresidenten Landgren med skiljande från förordnandet heit och hållet. Da hafva samtlige funnit vissa mil Irande omständigheter vara för handen, och iet är en besynnerlig tillfälligbet, att dessa mständigheter af många lagkunniga personer blifvit ansedde såsom aggraverande. En bland dessa omständigbeter är, att lzgen sanska omständligt utsätter, huruledes svårare fängelse i vissa fall får användas; denna är redan behandlad i den oftanämnda hesvärsskrifsen, och det är klart, att just den der omständigheten innefattar en ny varning för domaren, att tage sig till vara. Lagen säger, att ui grofva brottmäl, må domaren försöka med svårare fängelse att få sanningen i ljuset, der bindande liknelser och omständigheter finnas mot den, som anklagad är: förfare dock dermed varsamliga,: hur kan något tjenstenit i verlden förleda en person, som dessutom vet, att pinande till bekännelse är edsöre, att så misstaga sig om nämnde mening, att han öfversätter groft brott med ringare (snatteri af öfvermaga), fängelse med prygel, bindande liknelser med ingen liknelse, försöka med iterera tills verkan följer, och varsamliga med ovarsamliga — om det eljest får kallas ovarsamt att lemna den snkligade i anklagarens händer. — Hofrättens ledamöter synas hafva slömt eit visst Kongl. Maj:ts bref, som ganska snäsigt bemötte samma rätt för dess förfrågan om den ej kunde ega rätt att använda hufvudstadens sämre och osundare fängelser för grofva hrottslingar. Vidare finner Hofrätten en mildrande omständighet deri, att cförbrytelsernas anial och brottslingarnes djerfhet synas vara i tilltagande., Skulle Hr H. hafva föreställt sig, att lagöfverträdelser hos domareoch polismakten äro ett medel till broitens bämmande? Det är icke ens afgjordt att stränghet bjelper mot den periodiska tillökningen i brottens antal, men att laglöshet ej gör det, derom äro alla ense. Om t. f. polismästaren funnit, att brotten börjat blifva många, månne detta ej bordt varna honom, att ej sjelf öka listan, utan fast hellre, mer än eljest, bemöda sig om rättvisa, det enda hittills uppfunna medel mot brottslingars djerfhet? Mycket vore att siga om denna ieuterationsgrumd, men vi inskränka oss till den frågan, om den tilitagande vildsinthet med hvilken förbrytare försvara sig mot dem, som komma att bäkta dem, och hvilken går derhön, att de, ehuru ej tilltalade för lifssak, likväl blottställa andras och eget lif för att rädda sig, icke bör härledas just derifrån, att de ej ega säkerhet i fängelse? Ännu mer voro att anmärka, t. ex. den mitigationen att aden behandling, som ynglingarne öfvergått (läs: öfvergått ynglingarne) ej kaft någon för deras hälsa menlig påföljd, 2. m.; men det anförda synes nog att grunda ett omdöme om hofrättens eget, hvilket sednare lemnar det totalresultat, att den anklagade väl begått brott af edsöres-natur, men befrias från dei dermed förenade ansvar, emedan han är domare eller Konurgens Befallningshafvande. Ingen önskan att försvåra den tilltalades ställning dikterar denna granskning. Allmänheten, hvars opinion vi söka ueppfatta, är snarare att förlåta, än individen, och vi skulle med nöje se att Kongl. Maj:t måtte lindra ansvaret, derest H. Domstolen, för att upprätthålla prineipen och förekorama ett barbariskt missbruk af den offentliga Myndigheten, skulie finna rättvist att tillämpa lagen i all dess kraft. Men för en sågan lindring önskade vi slippa se de af Hofrätten uppsökte skäl anföras. OM REFORM I FÄNGELSESYSTEMET. Korrektionsinråtningarras beklagliza inflytelsa på antsle: af broiten i riket, serde!es i och