Aftonbladet – 18 januari 1840, sida 2

infört ett utdrag af ett bref ifrån Hans Maj:t Konungen i Sverge, under dess sedneste visielse i Norge, till H. K. H. Eronprinsen, da seradt den 7 April 4839. Ut detta bref, son egentligen synes halt för ändamål, att Hans Maj:t önskade veta bärvarande t. f. Regeringens tanka, öfver ändamålsenligheten af, ati med premier af staten uppmuntra ett bolags iorättande i Götheborg för valfiskfångst, före. komraer tillika följande stycke, för hvars diplomatiska riktighet i öfversättningen wi likväl icke kunne svara annorlunda, än efter den tyska texten, som vi bafva framför oss: aJag har haft den lyckan att bidraga dertill, catt Norge i tre år efter hvarandra varit beefriadt från alla grundskatter. Statskassan, (der Scbatz) cär rik nog och grundskatten kan åter cutelemnas för nästföljande ire år, hvarföre den aockså ej förekommer i den budget, som nu där Storthinget förelagd. Om landet aktar sig aför de villfarelser, genom hvilka Sverge under adet förlidna året lätt hade kunnat komma att alida mycket, så kan det sannolikt, med Guds ahjelp, så länge freden räcker, odla sina fält, autan att landtbrukaren behöfver betala något ederför. Om jag ville införa en sådan lycka (soleh ein Gläck) i Sverge, så skulle raotstånaståndarne till vårt lugn vara de förste ati asätta sig deremot, och ändock klaga öfver askattebördorna., , Detta bref bör i så måtto vara ganska dyrbart för svenska Läsare, som man deraf synes hafva rätt att sluta, det H. M. Konnngen vore böjd att bidraga till aflyftande från jordbrukarens skuldror af åtminstone en stor del, och så myeket som möjligt, af de ordinarie skatterna, som nu så hårdt och ojemnt trycka landet. Hans Maj:t synes till och med hitills endast hafva afbållit sig från att låta Regeringen sjelf förstå en sådan reform här i Sverge, af fruktan, att några fiender till lugnet, skulle sätta sig deremot; och i alla händelser lärer det kunna antagas, att denna betänkligbet är enda orsaken, i fall Hans Maj:t icke skulle låta en proposition derom afgå till Ständerna vid denna riksdagen, sedan hen sjelf sett och intygat, att det är en lycka för Norge. Det skall derföre naturligtvis så mycket mer glädja Hans Maj:ts hjerta, om, såsom vi med visshet förmoda, den yttrade farhågan för motståndet skulle befinnas ogrundad, hvilket man snart får se, då vi hafve aniedning tro, att i alla händelser ett eller annat förslag i omförmälde riktning kommer alt göras genom enskilda motioner. Det är väl sannt, att frågan om grundskatternas lindring, som äfven vid sista riksdag diskuterades, ehuru egentligen såsom principfråga, då verkligen mötte betydligt motstånd, åtminstone på Riddarhuset; men dervid föreföll den märkvärdiga omständigheten, att det icke var ifrån eppositionen, så mycket som ifrån styrelsens funktionärer och talare, som motståndet kom, hvilket vi så mycket mer erinra oss, som förläggaren a? detta blad var en af dem, som vid ett tillfälle ifrade för rättvisan af en lindring i de ordinarie skatterna på jordbruket, en sats, som också alltid af oss varit förfäktad.