Aftonbladet – 16 januari 1840, sida 3

INU SMICCen då anaa medlöra nagon cocmyvexling I , den eviga enformigheten. 1 Turken, från den ringaste till den högste, är ge1 nomträvgd af iron på sin religion; genom Mahomet, den störste af slia profeter, står äfven den ringaste muselman närmare sin Gud, än den förnämste af någon annan religisnsåcekännere. Deri ; liger skälet till turkens outplånliga missaktning , för alla andra. Han är icke så blind att han icke p inser huru djupt han i skickiiehet och kunskaper eo står under europeen, men religionen jemnar icke allensst detta, uten ger honom dessutom himmel(ska företräden. Visserligen framsticker hans öfI vermod icke till samma grad som under tiden jaf Janitscharernes välde, då ran t. ex .gaf de I Janitscberer, som utgjorde de främmande sänI debudens permanenta skyddsvakt, titel af domus ltschobanlieri, d. v. s. svinherdar. Likväl är öfvermodet på långt när icke utplånadt, utan visar sig ännu ganska ofta, så snart Turken råkar på en rädd Europe. Resande kan man gifva följande räd: vill ni utan tillåtelse inträda i en moskå, har ni på gatan alliför skarpt betraktat ett turkiskt fruntimmer, eller eljest på något sätt I förbrutit er emot de rådande bruken, så har ni orätt, och om en Turk dercföre tilltalar er, så tig stilla, ty ni ken ingenting vinna geaom en tvist; men om en Tuck ef öfvermod börjar pågon träta med er, och ni är viss på att bafva rätt, så bry or inte om, antingen han har 40 eller 400 man med sig, uten tag till hjelp alla skymford ni lärt, angrip honom dristigt dermed och ni skall se huru han ger med sig. Kan imedler:id icke möjligtvis denna stolta inbilskbet taga en högre flygt, 1 fall staten en gång skulle hämta sig från sin nuvarande svaghet? Omöjligt! Staten kunde endast stärkas genem en höere uoplysning, mena denna undergräfver ovilkorligen Ma: omedanska religiemen, hvilken endast kan lefva i mörkret. Men har i Europa intet begrepp om den låga bildningserad, hvarpå Turkarne stå. Visserligen är det em resande svårt att fälla något säkert omdöme häröfver, emedan han endast kan talx med Turkarne medelst biträde af en gansta okunnig tolk och emedan desse vid hvarje förbigående berörizg med Eursepeer slugt förstår att dölja sin obetydlighet, hvilket också icke är serdeles svårt i anseende till språkens olikhet. För att döma efter Turkarnes yttranden, finns intet mera välsignads land än Turkiet och intet upplystare folk än de. De äga alit i öfverflöd som man ens kan nämna och allt hos dem är det yppersta i verlden; mer så snart man närmare efterforskar, fisner man knoppt det ringaste spår af allt det utlsfvade. Många af dem åberopa visserligen den skatt af läre dom och vettenskep, som skall vara nedlagd i åte sktilliga gamla Arabiska böcker, men de flesta Turker förmå ej läsa dessa böcker ef bristande kuneckep i Arsbiska språket, än mindre förstå dem. Den turkiska skriftens svårighet är, tillika med skolornas uselbet, ett stort hinder mot en utvidgad skolbildnisg. Man har i flera skolor infört växelundervisniegsmetodsn, men uten framgång, såsom det måste gå med hvarje förståndslös här me ning af en icke förstådd förebild. Turkarne hafva i sednare tider skickat ynglingar till de serskildta eurepeiska hbufvudstäderna, för eatt der låta gifva dem en europeisk odling. Några ba reden återvändt hem, efter 6G till 8 års vistande i utlandet. Detta är visserligen något, men man bör blott bäraf icke vänta några hastiga framsteg. Desse unge män komma direkte från skolornas lärosalar, svärja på sine professorers ord, och bekriga hvarandra, emedan andra professorer lärt i Wien, London eller Paris. Det derstädes inhemtade låter likväl icke direkt öiverflytta sig på Turkiet; redan bärigenom skulla de blifva rådlöse, om också inga ystre binder ställde sig i derss väg; men sådana fattes naturligtvis icke, emedsn det i mer eller mindre grad går dem såsom den dansande björnen i febeln, hvilken återkom till sine bröder i skogen. De fleste nuvarande paschar voro fordom slafvar hos sndre förnäme. Hvar och en söker förskaffa sig så starkt enhang som möjligt, d. v. 8. att se en mängd män bekläda embeten och värdighater, som hafva honom att tacka för sin plats. Detta åstadkommer ban derigenom, att han skänker friheten åt sådane unga slafvar, som han tror vara sig tillgifoe och småningom låter dem stiga i statens tjenst. Till en sådan bana behöfves ingemting annat i verlden, än husbondens förlitande på trohet och tillgifvenhet. Om den befordrade är sina embetsåligganden vuxen eller icke, derom bekymrar ban sig på intet sätt. Ingenstädes syndar man mer i förtröstan på ordspråket: aden Gud gifver ett embete, honom gifver han ock förstånd att sköta det, än i Turkiet. Härtill kommer ytterligare olägenheten af den täta förändsingen inom embetsmannapersonalen. Man kan of:a icke utleta något annat skäl dertill, än: parceque tel est mon plaisir. Turkiska ungdomens uppfostran är helt och hållet slafvisk. Mot den tillfällige förmannen vågar den underbafvande aldrig den ringaste invändning, och äfven när han tillfrågas om sin mening, yttrar han aldrig någon annan, än den mäktigares, äfven om hans tanka vore fullkomliga motsaten till bans ord. Förmannsn skulle förtörnas öfver den sfvikande meningen. och det kostar ju så föga att tala honom i lag! Afven en Europt, om han än eldrig så tydligt tillkännsger, att han vill veta Turkens mening, skall likväl högst sällan erfara den. i fall denne kanske tror: han kunde misstycka den, och han s:år likväl i anseende hog min förman! Alt någon kan önska, se saken sådan hon är, god eller dålig, det begriper ingen Turk, emedan ingen finnes, som ej önskar, se allt i ett rosenfäsgadt ljus, och som icke således gerna med vilja bedrar sig sjelf. Han lugnar detigenom till en viss grad sitt samvete. — Upptäckten af ett antikt mennisko-skelett, Då man i Londons City nyligen skulle bygga en sluss, fann man der, 42 fot ned i jorden, mellan lemningarna af en Romersk mur, ett väl bibehållet menniskeskelett, som tillhört en man af 6 fot, Y tums längd. Mellan dess tänder fann men ett mynt, men så uppfrätt, att pregeln icke kunnat igenkännas. Straxt derefter hittade man på