Aftonbladet – 15 januari 1840, sida 3

ständigheter finnas emot den, som anklagad är, har Hofrätten dragit de slutsatser, som skulle, i afseende å sådan persons förmående till bekännelse, genom pinsam behandling, den offentlige embetsmannen ej vara att ställa i jemförelse med den enskilde målsegaren, samt att lagen just på denna grund skulle öfverlemnat åt öfverdomaren, att, vid bestämmandet af ansvar å domare eller befallningshafvande för så beskaffad förbryteise, i hvarje händelse lämpa det efter de omständigheter, som kunde föranleda till lindring eller skärpning utöfver, hvad i lag för dylika, af enskild person begångne förbrytelser funnes i allmänhet stadgadt. I Att den offentlige; embetsmaneen, för hvilken en för brott anklagad person instälies, ej befioner sig i samma ställning till den sednare, som den förfördelade enskilde målsegaren, deri kan jag ej annat än instämma med Hofrätten, men att, i följd deraf, den offentliga embetsmannen, om han, öfverskridande de gränsor, lagen lika väl för hans, som för den enskildes handlingar utstakat, uppsåtligen förnärmar den anklagade genom föröfvandet af eller förordnandet om våld emot dennes person, skall, på sätt Hofrätten antagit, befinna sig, att jag så må säga, i en annan elier fördelaktigare ställning till sjelfva lagen, än den enskilde, som sig sålunda förbryter, det kan kan jag ej underlåta bekänna, vara stridande åtminstone emot mitt begrepp om det rätta, och det så mycket mer, som till det i allmänhet olagliga i ett sådant förfarande, eftast, då det utöfvas af den enskilde, ett verk af ögonblickets uppbrusande känsla af lederad rätt och utfördt under glömska af eller okunnighet om lagens förbud derför, måste komma en bögre grad af infami, då det utöfvas af den offentlige embetsmannen, som känner lagens bestämda bud i det afseendet, som aldrig får handla af passion och som tillika bör veta, att till hans åligganden hörer, icke endast brottslingars upptäckt och befordran till straff, utan äfven och lika mycket, att vara ett värn och ett beskydd för den oskyldigt anklagade. Att lagen, genom förordnandet af 17 kap. 357 6 rättegångsbalken: att domare eller befallningshafvande, som låter någon till bekännelse pinas och plågas, skall plikta, som saken är till, velat för desse embetsmän göra undantag från det ansvar, lagen i allmänhet för så beskaffad förbrytelse stadgar, det vågar jag i underdänighet betvifla och det så mycket mer, som lagen omedelbarligen derefter bestämdt utmärker det enda sätt, hvarpå domaren må försöka att få sanningen iljuset, då den tilltalade till angifvet brott nekar, äfvensom de enda tillfällen, då sådant får ske, med bifogande af varning dock, att äfven dervid förfara varsamliga. Detta enda tillåtna medel är nämligen svårare fängelse och de enda fall, då sådant utan ansvar ) får af domaren användas, de, då fråga är om grofva brott, samt bindande liknelser och omständigheter finnas emot den, som anklagad är. Att från detta sednare stadgande, utgörande ett nödigt ansedt och derföre tillåtit undantag från lagens i allmänhet till! kännagifna månhet om den personiiga säkerheten, samt icke i något afseende stående i sammanhang med det brott, hvarom här är i fråga, endast, så-) som det synes, derföre, att lagen icke, i stäliet för orden: cplikte, som saken är till, har de enahanda mening uttryckande orden: aplikte, som i! missgerningsbalken skiljse, eller något dylikt uttryck sägande detsamma, vilja draga den slutsatsen, att sjelfva saken, hvarom handlas eller någons pinande och plågande till bekännelse, till sin natur af lagen ursprungligen utmärkt med benämningen af edsöresbrott, förändras genom dess utöfvares olika ställning i samhället, det synes mig-vara att bygga sitt omdöme på en sofism, som aldrig rättsenligt, åtminstone kunnat vara lagens mening. Men om äfven antagas skulle, att, i strid med; rättsbegreppet, 4734 års lagstiftare skulle velat proklamera samhälismedlemmarnaes olikhet inför lagen, i sak af beskaffenhet, sem den, hvarom fråga nu är, så synes mig i underdånighet vara ovedersägligt, att denna anomali, numera åtminstone, är försvunnen, sedan Eders Kongl. Maj:t, dels genom nådigt reskript den 27 Augusti 4772 uttryckligen anbefallt förstörandet i riket af alla pinorum för pinliga förhörs anställande, dels ock, genom nådigt bref den 42 November 4807, bestämdt förklarat, att då någon Eders Kongl. Maj:ts embetseller .jensteman sig i embetet förgår, så att edsöre derigenom är brutet, han skall, utom ett års fängelse, på sätt lag i allmänhet stadgar, erlägga böterne för sädant brott 400 daler silfvermynt dubbelt, eller .illsammans 66 Rdr 32 sk Bko. Anledningen till Eders Kongl. Maj:ts sistnämnde nådiga bref var visserligen, såsom Hofrätten förmälde och af prämisserne till det någiga bref äfven synes, yppade skiljaktiga meningar, i fråga om ansvar å kronobetjent, för olaga häktande, men len omständigheten, att anledningen till detta Eders Kongl. Maj:ts bref var sådan, hindrade dock för inger del, att sjelfva lagbudet, som deraf föranleddes, kunde blifva generelt och rörande alla brott af edsöres egenskap, föröfvade af offentliga personer i embetsärender; ock att det äfven så blef, visar sjelfva ordalydelsen af konklusionen i det Kongl. brefvet så bestämdt, som sig göra låter. Huru, det oaktadt och oansedt, detta lagbud innehåller, att den Konungens embetsman eller tjensteman, som sig i embetsärender förgår så, att edsöre derigenom är brutet, skall straffas, som nyss nämnt är, Hofrätten kunnat säga, att högstberörde Kongl. bref syntes endast afse kronobetjening eller lylika tjenstemän, det väcker lika mycken förunIran och kan, af mig åtminstone, lika litet förklaras, som Hofrättens yttrande, i sammanhang iermed, att det Kongl. brefvet icke bestämdt ut-l närker, att nämnde stadgande vore tillämpligt till let uti 47 kap. 37 8 rättegångsbalken, om förmälta fall, att domare eller Eders Kougl. Maj:ts befallningshafvande låte någon till bekännelse pinas, samt att den i samma lagens rum utstakade straffbestämmelse icke kunde så förstås, att, för dylikt brott, domare oller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ovilkorligen borde anses förfallen till det för betjente, som deras embetsärender gå, stadgade ansvar. Så förstodo icke heller Rikets, vid 1823 och 1829 års riksdag, församlade Ständer Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga bref, då de, i enlighet med IJnnaa laantobatte ftilletvrkanda sågar öfnorfläd:ns