MT VERRIISRUAER AMIRAL IUÄLAR OLUMPU PAPER TIA lai hn han vala bestämdt, tiil ömsesidigt biträde, men utan rätItighet till intrång från någondera sidan, utan (ock nuvarande näringsidkare, emot de vilkor de underkastat sig för inträdet i näribgarna och för rättigheten till deras idkande tryggade dervid utan medtäflan af andra än dem, som hade fullgjort eller framdeles fuilgjorde dem. Då de förra åberopa de naturliga rättigheterna, stödja sig de sednaie på den inskränkning deri som sambhällsförslaget skall medfört. Begge utgå från grundsatsen af ett fritt och oqva!dt beIgagnande af hvad man äger; men de förra afse i sådan egenskap blott den naturliga eller förvärfvade arbetsförmågan; de senare åter det skyddsbref som i statens namn blifvit gifvet å en i visst afseende uteslutande rätt will en mnärings idkande,. Ständerna yttrade sig hysa, liIka med Konungen, den öfvertygelsen, vatt nu gällande handtverksoch handels-reglementen icke utgjorde eller utgöra något ståndsprevileglump, att adå de icke utgöra Civil-lag, (4 kap. 36 Handelsbalken innebär likväl det stadgande, att inhemska råämnen må i handtverkshus å landet förarbetas) utan ekonomiska författningar, hvilkas upphäfvande eller förändring berott af Konungen, deräst Kongl. Maj:t sjelf funnit för godt att låta Rikets Ständer i afgörandet deraf deltaga. I frågan om näringsfriheten inom städerna, eller huruvida skrå-ordningar och reglementen skola upphäfvas eller förändras, ansågo Stäuderna, catt den skråembetena hittills tillagde myndighet kan umbäras, och jemte deras nuvarande organisation bör upphäfvas, samt att det ordnende af näringarne inom städerna, som ändock kan blifva behöfligt, bör innefattas i nya, efter nuvarande tidsförhållanden lämpade handtverkerioch handels-reglementen, utgående från den hufvudgrunden, att stadgad ålder och bepröfvad skicklighet utgöra egentliga vilkoren för inträdet bland städernas sjelfständige närings-idkare, och att en utväg för slikt inträde derföre bör öppnas för dem, som icke genomgått de hittills vanliga lärograderna.n Hvad angick frågan huruvida gränsorna emellan landtoch stadsmanna-räringarne böra upphöra, samt de sistnämnde eller handel och handtverk äfven på landet vara tillåtna attidkas, ansågo Rikets Ständer cen fullkomlig frihet, att cjemväl å landet, oberoende af städerna, idka calla näringar, hvilka efter häfd och författninagar hittills varit såsom stadsmanna-näringar anasedda, icke kan annorlunda än i sammanhang amed en förändring i grunderna för borgareaståndens representation samt för städernas styarelse och dess aflöning äga rum; men de trodde att detta hvarken utesluter aett närmare becstämmande af gränsen emellan landtoch stadsamanna-näringar eller acsådana modifikationer i ade derom hittills gällande författningar, som med dandets och städernas ömsesidiga fördel kunna cbestå. Landtmannen har, alltifrån äldre tider, ägt rättighet att å landet få antaga sådana handt verkare, hvilkas biträde ofta är honom nödigt och stundom behöfligt att skyndsamt erhålla; och vid bestämmandet af dessa så kallade gerningsmäns antal, (Kongl. Brefvet den 23 Juli 1802) har anledning äfven blifvit gifven till ökning deri, i den mohn omständigheterna derntill föranledde. Genom den inskränkning, som oaktadt handelsbalkens ofvannämnde stadgande, ägt rum i handtverkeriernas förläggande på landet, hafva hinder yppats, att i detta afseende begagna de för vissa handtverk tjenliga lägenheter, som å landet funnits, men i städerna saknats; och Rikets Ständer ansågo, catt om det å cena sidan är af nytta jemväl för landet, att äfaven de mindre städerna bibehållas såsom föreaningspunkter för afsättning och uppköp, städercna å andra sidan icke skulle förlora derpå om csådana handtverk, till hvilka tjenliga lägenheater eller bugade idkare icke finnas inom deras cområde, blefvo drifne på landet, såvida idkarme, genom utskylders erläggande, bidrogo till cupprätthållande af styrelsen och förvaltningen i anärmaste stad under hvilken de, såsom borgaare, ansågos höra; och ändtligen, att, då syftaningen till en fri utveckling af krafter och verkasamhet och till missnöje med alla ekonomiska utvångsband länge föranledt till en fördragsamchet med obehörigas intrång i näringarna, hvarigenom städerna och deras näringsidkare varit ablottställde för mycken medtåflan, utan att i amma moybn understödjas med några bidrag af cutskylder, det syntes mest förenligt med städermas fördel, att detta oregelbundna förhållande, wumot hvilket, såsom af tidslynnet understödt, man förgäfves i längden bjuder författningarnes wvärn, ordnas på ett sätt, som gör en hvar näwringsidkare, i mohn af dess rörelse, lika skattskyldig, samt såmedelst tillskyndar städerna inukomster, och som, då det således underlättar atillfällen för en hvar, att lagligen förvärfva rätdighet till näringars idkande, undanrödjer all beutänkligbet att från intrång, deri afbålla dem, chvilka icke begagnat ett sådant tillfälle, och gemom näringarnes idkande, utan anmälan eller aillstånd, förnärma håde de skattskyldige nä