lyckats komma till resultater, någon gång enliga med nationens allmänna tänkesätt, men som då oftast väckt enskilda klassers bitterhet emot representationen , då har regeringen, utan alt anse sig skyldig förfara i saken, såsom med lagfråga, det är: utan att lemna bestämdt bifall eller afslag dertill, behandlat ständernas beslut allenast såsom en promemoria för föredragningen, anbefallt en del, kasserat en annan, ofta upptagit hela ämnet utur en alldeles motsatt synpunkt; och — vid följande Riksdagar har frågan icke vidare blifvit ansedd tillhöra nationalrepresentationen, hvilken stundom, af ren förundran öfver att aberget födt en råtta,v i sin tystnad blott tyckas hafva väntat att få skåda flera. Om, på sätt vi redan sett, långsamheten och principlösheten i de vigtiga frågorna angående styrelseverkens reglering, skatteväsendets förvaltning, presterskapets löningssätt, sant folkuppfostran och allmänna undervisningen, företedt de märkligaste bevis på den styrande rådgifvarepersonalens bristande nit, skicklighet och drift att befordra rikets sannskyldiga nytta, finna vi ett, om möjligt, ännu anmärkningsvärdare beteende, i hvad som rörer näringsoch handelsangelägenheterna. Då man genomgår de sista trettio åreus förvaltningshistoria , söker man förgäfves i detta afseende någon anledning till system eller till några bestämda grundsatser för näringarnes utveckling eller för handelns utvidgning. Tankan att näringarna säkrast äga bestånd genom deras blott af ordningenbegränsade frihetn, yttrades väl af Regeringen sjelf i berättelsen till 1817 års riksdag; men hon har sedan hvarken hyllat frihetsprincipen eller visat en konseqvent öfvertygelse, att tvångssystemet fortfarande borde följas. Hon har, under förebärande af nit för ordning i hushållslagstiftningen, låtit det odrägligaste sjelfsvåld få äga rum i näringslifvet, genom undantagsstadganden för korporationer eller till och med personer , och under det orediga, föråldrade och ofta förglömda författningar, midt under dess ögon vållat . oordningar och enskildta lidanden, har bon, i stället att förklara sig öfver frågornas rätta skick; och begagnat sin lagstiftningsrätt för att återinföra säkerhet och bestämdhet, lemnat alltsammans i en kaotisk förbistiring, resolverat serskildt på likartade besvär och ofta lemnat enskilda tillåtelser till befrielse från samma ord-, ningsstadganden, hvarefter han likväl nyss förut och afven efteråt, i mera allmänna fall be-! slutat. Redan under de första riksdagarne efter det nya statsskicket hade Rikets Ständer, som väntade att regeringen skulle minnas de försäkrin gar som gjordes, då Bondeståndet vägrade underskrifva Regeringsformen, om ej 114, hvil. ken ståndet aldrig bifallit ) derifrån uteslöts, begärt några partiella ntvidgningar i näringsfriheten, som regeringen äfven bifallit. Men först . vid 1818 års riksdag tillkännagaf Konungen, alt en kommitte blifvit förordnad, som behandlat: frågan om en allmän näringsfrihet, och upp-, gjort förslag till nya handelsoch handtverksförfattningar. Konungen hade likval trott sig. änpu böra uppskjuta afgörandet af detta ömne, ;; och endast utfärdat allmän tillåtelse for fri och: obehindrad handel med viktualier och landt4 manna-produkter. Vid 1823 års riksdag oöfverlemnade Konungen de namnde förslagen till Rikets Ständer. Konungen förklarade, catt ehuru Kongl. Mja:t! funnit den för rikets allmänna hushållning vig-. tiga frågan om en vidsträcktare frihet i utöfning af handel och handtverk vara af ekonomisk beskaffenhet och följaktligen beroende endast af Konungens pröfning och afgörande, H. Maj:t likäl icke velat derom besluta, utan efter före. gången öfverläggning med Rikets Ständer; hvarföre ock Konungen, med tillämpning af Regeringsformens 89 , i nåder för godt funnit till. Rikets Ständer öfverlemna, att frågan om närings. friheten i likhet med hvad angående lagfrågor c är stadgadt, gemensamt med Konungen afgöra. H. Moj:t ville i detta afseende, till Rikets Ständer tillika hänskjuta de af en tillförordnad kom: mitte författade underdåniga förslag till handt: verksoch handels-reglementen , samt till en författning angående gerningsmän å landet. Rikets Ständer företogo genast ärendet till afsörande ; och de aflemnade den 12 Dec. 1823 ill Konungen omarbetade förslag till förordning om handtverkerierna, till författning om gerningsmäns antagande på landet, samt till handels-; ordning, I den åtföljande skrifvelsen visades, att Ständerna opartiskt skådat och pröfvat äm-! net, från de två olika synpunkter som de stridande partierna uppställa: den ena nemligen, från grundsatsen af den naturliga rätt, som tycktes tillkomma hvarje medborgare, att till sin och d s D ( ( ( ( ( ( ( ( ( ( ( ( ky 6 144. Konungen låte samtlige Rikets Ständert deras previlegier, förmåner, rättigheter och friheter åtnjuta; beroende det på samtlige Riksståndens öfverenskommelse och Konungens hifall. att