EN ÅTERBLICK PÅ DET FÖRFLUTNA, MED AFSEENDE PÅ DET TILLKOMMANDE. Artikeln VIII. NÄRINGS-LAGSTIFTNINGEN. Ibland de största bevis på de förhoppningar, Svenska nationen år 1809 satte till den nya regeringsmakt, som Grundlagen då omgärdade med så mycken sorgfällighet och inom dess lagenliga verksamhetskrets erbjöd så stor kraft, så många tillfällen att handla till folkets bästa, framstår alltid bibehållandet af det stadgande i 89 Reg. formen, hvarigenom åt denna makt lemnades en allena-beslutande rätt i frågor, som rörde rikets allmänna hushållning, och blott åt Rikets Ständer förvarade rättigheten att wi dessa mål, föreställningar och önskningar hos Konungen anmäla., Det synes likväl, som detta stadgande tillika iunebure en anledning för ko-nungamakten, att i afseende på hvad Rikets Ständer i andra afseenden besluta, icke utan de mest grundade och välbetänkta skäl kunna vägra den kungliga sanktionen dertill. Rikets Ständer tyckas genom 89 G:ns bibehållna stadgande ur äldre grundlagar, hafva medgifvit, att mnationalrepresentationens oförändrade sammansättning å stånd, splittrade i ensidiga intressen, icke tillät den, att tillräckligt uttrycka nationens allmänna tänkesätt, och att man derföre måste öfverlemna åt regeringen en makt, hvars vådor lagstiftarne ej kunde undgå att inse, men som de, under afvaktan af nationalrepresentationens snara reformerande, trodde sig hafva till det mesta förebyggt genom rådgifvareansvarigheten och offentligheten i alla samhällsangelägenheter. Det bör likväl anmärkas , hurusom de i denna f tillade: Vill Konungen åt Rikets Ständer öfverlemna, att gemensamt med honom något afgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då förfares dermed, på det sätt, som angående lagfrågor är stadgadt., Dermed åsyftades troligen icke blott, att lemna regeringen tillfälle, att för hvarje gång en vigtig och besvärlig fråga förekom, sända luntorna till ständernas granskning och af dem begära utarbetade förslag, för att sedan lemna allisammans åter till glömskan eller till alldeles godtyckliga förändringar, utan man föreställde sig så säkert egentligen, att åt en välviljande och nitisk regerings bemödanmde skulle öfverlemnas möjligheten, att i mån af folkets egen stigande upplysnivg och dess representanters allmänna anda, efterhand öfverflytta den beviljade allenabeslutande rätten, åtminstone i de delar den vore af maktpåliggande inverkan på samhället , till nationalrepresentationen gemensamt med regeringen. Det var ett medel, att låta en oegennyttig regering, som nitälskade för folkets verkiga frihet, efterhand i nationens egna händer