Men icke kunde jag taga tjenst med flickungen på kaäng; och derföre vardt det ganska svårt ait bita på någon utkomst, när men hvarken skall tjena eller vara husbonde. Si var jag väl ock litet stursk af mig, kan jag förstå, efter min fader varit Komminister; om Gud förlåter mig, att jag aldrig ville blifva piga. Jag försökte med handel, men det blef skralt. Jag gick och bjöd ut saker, som folk ville sälja, såsom saxar, halsdukar och aflagda granna healskragart: alla pratade och få köpte. Jag har aldrig baft nagot förledande utssende, förstås; och kan icke tala väl; alltså slöt jag gå omkring. Värst är att skrapa ibop till hyran, ty det vill vara en stor summa på en gang, minherre. Är efter år sjönk jag utlföre och bief allt sämre och sämre (berätterskans ansigte blef härunder allt vackrare och vackrare). Nu har jag hittat på latt koka mat åt arbetsfolk vid broar, hamnar och torg. Jag tackar Gud, som ingaf dem att bygga ett nytt torn på Riddarholmen; jag bar deraf haft mycket godt. Det är också en gudanåd, att detta mitt kokeri icke lärer höra (under skråna; ty annars badejsg väl redan härför fått plikta bort hela förtjensten, säsom det gått flera gånger, när jag försökt med annat lifnära mig och flickan. Ty hvem, ibland oss folk, kan känna alla förordningar sedan kung MES tid? och då händer det lätt, att men hittar på natt göra någonting oskyldigt, som är förbjudet, och polisen kommer öfver en. Det fick jag kännas vid, när jag i min enfald började koka kaffe åt murarmadammerna; ty de tycka om en kopp emellan murbruket. Jo vzckert, jag vardt b-änd! Jag hade inga rättigheterinom Kaffekokarsocieteten,, och så fick jag sälj: min enda söndagsklädning till plikten. Gud vare lofvad, här finnes dock ingao Paltbrödssocistet och inga Ärtkokare, inga Potalisskalare, såsom embete; det är en stor Guds nåd. Dermed drager j:g mig mu fram så länge, och har en god sömn om nätterna, så ofta Gud förskonar mig ifrån tandvärk. Men ack! i qväll är tornet färdigt, arbetsfolket skingras derifrån, och det ser ganska dystert ut för ens framtid, då man ingen framtid har, min herre. När allt är slut för mig, hvad skall jag då taga mig till? När armodet går bakom ryggen och jagar en: när alla inrättningar, embetsmän och tjensteherrar förfölja en på venstra sidan: men man har en liten flicka på höger som tigger; och man framför sig ser bara svarta natten och ålderdomen; då är det svårt. Ack, min herre, jag bar en stor synd på mitt bjerta! Syrtuten steg upp. Hvad? hvad? utropade han: en stor synd — TÄr min herre en hög emhetsman, såsom domare, president, actuarie, eller så?) fortfor Elsa tvehågsen. Nej; var utan fruktan. cÄr hberrn polisbetjent?, Nej. Så törs jag tala. Vet herrn, att så godt bumör jag eijest har, kan jag ändå aldrig se de många tjufvarne, som här på gatorna dagligen föras fram och åter, utan att gråten stiger mig i ögonen. Men det är väl en stor synd? Och när man svärjer och skrattar öfver tjufvårne, så blir jag ännu mera gråtfallen; ty nog begriper jag huru en menniska kan komma sig att stjäla, fast God bevarst mig. Ack, min berre, snart är jag ifrånet; jag lemnar verlden; men huru skall det gå med min lilla Elsr?, Haf henne ut att tjena, när hen blir större. Det förstis. Men, Gud nåda henne — jag rädes att bon får ett vackert utseendel Herrn i syrtuten stod en sturd tankfull. Derefter upplyfte han ögonen, såg på berätterskan och sade: Var icke bedröfvad för fliekan, moster Elsa. Hon kommer nog slutligen till Korrektionshuset. Elsa steg tillbaka med en åtbörd af fasa. Korrektionshuset! o min Gud! Var icke så rädd. Jag menar icke Stockholms korrektionshus, utan Guds Himmelrike, hvälket väl också är en förbättringsanstalt eller ett korrektionshus, men på bättre fot än vårt här i staden. br rr RÄTTEGÅNGSOCH POLIsS-SAKER. — De ifrån Enkan Glassell för en kort tid sedan genom inbrott i dess silkesbod stulna silkes