och :äson i böcker försedda, men ändock slår an. E!sa hade, liksom den bekanta Sara Wideb:ck, varit något tvär i början, men visade sig duck, liksom hon, icke fallen för tystlåtenhet sedan hon en gang fattat förtroende för sin gäst, ehuru hbastigt ock detta gått för sig; och ett piltoreskt samtal kom snart i gång, som i en skizz vore för långt att meddela in extenso, man förtjenar att kännss i fragment. Detta samtal fick egentligen sin bättre vändning derigenom, att syrtuten, sedan han afbitit hårdiskebröds-smörgåsea och dervid berömt det goda smöret, vände sina ord till loftal öfver lila Elsa, hvilken han förklarade för en flicka, lika qvick som vacker. Ajs, hon är slarfvig, stackare; jag har icke godt om kläder just. Men hon är ena stor hamse2, Elsa,, tillade mostera och tog upp kommissktjortan från golfvet. Horn har af var Herre varit ämnad till folk, mea na är det som det är. Gud vare lof att det smakar herrn; får jag steka en strömming till åt berrn, medan glöden äro friska? — Ja, tack. Ämned till folk? säger ni; jag tycker er flicka är folk nog. Men hvarföre låter ni henne kalla er för moster, då hon väl är er egen? Vid denna något närgångna fråga, och som icke saknade sitt sårande innehåll, gjorde Elsa en stor mine, icke just af förtrytelse, men på sitt vis melankolisk. aFliekan är min systerdotter,, sade hen efter en hten stund. Syrtuten åt slut på sin anrättning, utan att slis svara. Elsa, om bäraf måste tro, att hennes fremmande ännu hyste misstankar om hennes seder, föranleddes derigenom att göra en utförlig framställning af heia sin och flickans historia — och hvilken berättelse just af syrtuien genom det sårande inopasset hade åsyf tats. Slutet af Elsas tal lät som följer: Min systers förförare fefver ännu i sitt stera pastorat, och han är Kontraktsprost, som bäst Han bsböfde penningar och syssla, och det är verldens gång. Den flickan, han friade till, och som nu är hans fru, konserverade huset, och ban fick pastoratet för hennes skull af patroner. Jeg och min syster voro 2llenast Kommihisterdöttrar, ser herrn, och vi hade ingenting sedan vår far dött: nådåraen gingo åt som ett doft. Vi kunde icke taga pig!jenst, begrips, derföre begåfvo vi oss till Stockholm, att här få någon förtjenst; men det vardt eländigt, min herre. När min syster fick sin lungsot och dog, testamenterade hon mig lilla flickan, men förbjöd mig att för Gud och menniskor här istaden nämna fsadrens namn. Han är eljest en Tätt vacker person; och jag ville bara önska, att ingen menniska finge gifta sig till penningar eller pastorat, så skulle han icke hafva ofvergifvit min syster. Ack berrel ..men lika mycsket (fortfor mostern, under det hon med bortvändt ansigte lät sina tårar falla i en halföppen dragkistlåde): min syster, det var en rar menniska: näst före sin död gjorde hon en sjelfgjord bön, vet herrn, som jag sedan aldrig kunnat glömma; här på papperet har jag den uppskrifven. Aldrig har jag hört någon prest läsa en så vacker bön; men så handlade den ock om en prest. Hon åkallade vår Herres nåd och frid öfver sin flickas fader, att han måtte lyckas i allting; som också skett, ty jag tror, för min del, att Julianas böner gjort honom mera rik, än hens egen fru; och nu till sluts har han blifvit vald till riksdagsman. Min syster skref honom aldrig till, att det ej skulle väcka split i hans bus; och jag fick icke en gång underrätta honom om hennes död; det förbjöd hon mig, på det att ban icke skulle få sorgsna minnen. Men vet berrn en sak! (moster Elisa närmade sig syrtuten och såg på henom med underbara, vackra ögon, under det hon halfhviskade:) vet herrn hvad jag tror? jag skaffade mig då och då underrättelser ifrån orten, der han bor, och — vet herrn! — samma natt, som min syster dog här i Stockholm, och samma timme, fick hans fru en dotter. Det är deras yngsta barn; och hvad tyeker herrn? han lät döpa flickan till Juliana, fast hans fru icke heter så. Var icke det vackert? men det har skett genom Guds försyn, och jag tror säkert, att hans kärlek till min syster vaknat, efter han gaf flickan det namnet; och nu skall herrn få höra huru enfaldig och dum jag är: jag tror, att min systers ande har gått in i den: flickan oeh lefver så derute hos7honom på landet, till hans glädje. Men jag vet nog att det är ochristligt tänkt, och herrn skall lofva mig att icke omtala det för någon. Syrtuten lofvade det, men höll icke ord, såsom man finner. Likväl kan till hans ursäkt nämnas, att ban lofvade det icke med ord, utan endast tryckte berätterskans hand litet, hvilket hon uttydde på sitt sätt. cOch huru lefver nu moster Elsa sjelf här? fortfor han Ah jag lefver, jag. Ser herrn, det är vä sant, att jag och min syster från begynnelser voro af bättre folk; men iag fick aldrig lär: