Aftonbladet – 7 januari 1840, sida 3

denärs egendom. Men deremot har den beoskodliga författaren med rätta visat ett godhetsfullt öfverseende med dylika bhedrög!iga tillställningar samt, på satt förslaget utvisar, befriat upphofsmännen till sådana från allt an svar. Detta är visserligen filantropiskt, men vi frakta att det isynnerhet blir bedrsgarne som skioa välsigna siiftaren af et sa vist före slag! Hvilken åtskilnad visar sig ej emellan Friherrns ädla tänkesätt och nu gällande lags barbari, som hotar cessionant, hvilken slikt bedrägeri föröfvat, och dem, hvilka horom häri biträdt, med föstnivgsstraff vek uisiällnag vid jen påle att skämmas. Vid begrundande af den högvälborne författarens ofvan aniörda juridiska snillefoster måsta nationen känna en stor förbindelse till den styvrelse, som vetat att på en så vigtig plats använda så lysande talanger. Då Regeringen bäri jådagalagt en så stor urskillning och grannlagenhet, torde det äfven kunna förmodas, att Friherrns meningar vinna ett förtjent bifali och af den upplysta Regeringen upptagas sisora I dess egn2; helst om han, enligt hvad man råstår, lyckligtvis står i närmare förhållande till åtskilliga af konseljens ledamöter, hvilka söka uppbyggelse af hans juridiska klyftighet, En sådan lsgstiftare som den lilla genisliska Friherrn har säkerligen icke uppstått hvarken i Sverige eller något annat land. Vi könpa ej Ivågon, som, ur denna syppunrkt betraktad, kan med bonom jemföras, om ej den bekarte f. d. Riksdagsfullmäktigen och ledamoten al lagskipningen i Wäddö. Dennes bekanta lyckliga motioner vid sistförfluina Riksdag utgöra värdiga motstycken till Friherrns juridiska yttranden. Hvad skulle icke Nationen hafva att vänta, ora dessa båda rikt begåfvade män utsågos att samfäldt reformera Svenska lagstiftningen. Vär Styrelse, som med cn så lycklig framgång uppspårar alla talanger, kan man väl tilltro, att i en ny. Atgärds-kormmitt berede den store Ir sulin ep plats bredvid den ej mindre Friherre Ludvig Johansson Buije; och man skall då all. mänt med jublets stämma, utropa: Lyckliga land der man så vet att uppsöka för:jersterna! EEE REN Uti Fablu tidning läses följande roliga bref från Upsals, angående Hr Erkebiskoppen af Wingårds vistande derstädes: — — Du bad mig vid genomresan härstädes till de norra orterna skrifva några ord till dig, rörande den nya Erkebiskoppen och andra dermed sammanbängande ställningar ooh förhållanden i den goda staden Upsela. Lyckligtvis erhållande sillstånd sf Hans Moj:t att begifva sig dit, äer han egentligen och endest skall och bör vara, anlände H. Högvördighet till sin station och mottogs af sång, verser och beneventioner. Akademi-stiaten syntes förtjust att få hälsa sin nya Prö-Carzier, och han var ej sen att förklera den sin välvilja och bevågenhet. Den afg. Rector Megn. Professor Palmblad hälsade honom i sitt programm, såsem en skänk ifrån höjden, hvers lika i förfarenbet, både i verldsliga och andliga ting, ej någon tid sett, har sett elier skall se De:emot blef Erkebiskoppen Wallin omnämnd blott i några få reder, och det enda, som i dem sägas om honom, är, att han hade en dugtig basröst, men hvilken, då ban kom till Upsala, var ganske svag. (debilis) Hans efierträdare säges i motsats häraf vara en mägta lärd man och den enda värdiga musapetes, Upsala Camener kurde erhålla; det vill med andra ord säga, att Erkebiskop Wingård är Apollo sjelf. Dock icke den simpla SångGuden, som hen gick och stod i forndomtimma uppå Helicon, utan uppböjd i Grefligt eller Friherrligt stånd, hvadan han och kalles Nobilissimu. Studenterna hälsades af Erkebiskoppen med ett improviseradt tal på Gustavianum, der de fingo veia mycket smått och godt om sin Pro-Canzlers stora Jag, och blend annat, att bans hus var högre än alla andra hustak i steden. Afven varnade han dem för politiken, ty på dess fält bör ingen vandra okallad och utan största nödtvång; han vet det, han, som der fått cärradt bröst. För öfrigt ber han dem icke vara förskräckta för honom, ty han är icke så farlig, som det strikes, utan tvärtom mycket god och beskedlig. Dessutom kunde han ge sig hin på, att han skulle bli älskad af dem, medan han lefver, och saknad och sörjd efter sin död. Märkligt är det, att Erkebiskoppen talade om sin intima vänskap med Wallin, hvilken dock måtte hafva varit serdeles fin, att döma af det bref han vid denues utnämnande till Erkebiskop affärdede till honom. — I ellmänhet upphbäres serdsles Erkebiskoppen Wingård af större delen af Akademi-staten; dock finnes det en och annan, som är af annan mening och tror, att mannen är en ganska vanlig man, men begåfvad med en utmärkt slughet. För öfrigt lofordas Hans Högvördighets säkra takt och nedlåtande sätt. IHofmannen synes fulländad: kallt och förbindligt är hens t.1; alltid lyser det egna Jages derigenom, och vid alla tillfällen söker ban att rentvätta det, hvilket ej bör vara svårt, då så mycken tillgång på friskt vatten finnes i Uvsalsa. Förgäfves ser man dock efter Wolins bjertiignhet och märg och ben genomträngands själfulla biicken, ehuru en och annan tår stundom på befallning frampäriar i de spelande ögonen. — LANDSORT S-NYRET Upsala den 31 December. Ea utvidgnieg