Aftonbladet – 7 januari 1840, sida 2

IR EG OR a menerade en n utomordentligt skön månskensqväll öfver Riddarhustorget i Stockholm; bans gång var lagom och vacker, men när han befann sig på torget midt emellan Gustaf Wasa och Vinter, bief han odeciderad. Genom sin kaIrakter lätt upprymd för stora och ädla historiska minnen, ämnade han draga sig till höger, nalkas kung Gustafs staty, och bese det underIbara uttryck, som den för soart trehundra år sedan aflidnes bronzansigte erhöll genom må. nens melankoliska strålar; men genom en cnnan del af sin karakter drogs han åt venster för att ingå till Vinters, toga sig en kopp thå och genomskåda Sveriges landsortstidningar, hvilka på ingen anuan restauration finnas så komplette att tiligå. BHvai skulle han göra? Han slets på en gång af tidens begge stridiga principer: det förflutnas välde ville med hi.storiens behag locka honom åt höger: det närvarandes behof bänförde honom att gå till venster. Quel parti prendre? Han kom, liksom tiden, icke ur fläcken. Hade han varit utgången för ett verkligt äirende, så skulle väl detta hafva tvungit honom någonstans; men han befann sig på promezad och stod derföre tvehågsen. Mekeniskt vänide sig hans begge fötter åt Vinter till, medan bans bufvud vred sig till höger och bars ögon vattnades vid den stora anblicken af på en gång Gustaf Wasa och Ridderhuset. Skulle denna vridning bafva räckt länge och gått långt, så hade den hyggliga spatsergängaren slutligen bekommit utseendet af en man med ansigte på ryggen; men till all lycka utbrast nu från annat hill ett förfärligt och superbt hburrande, hvilket för den nyfikne faitneanten lät så intagande, att ban i ögonblicket rätade sin gestalt och började gå raska tag till Riddarkolmen, hvarifrån ropet kom. aHuru kan man gifva sig till att hurra vid Riddarholmskyrkan? tänkte han; det måste i alla fall vara orätt gjordt att begynna uppror på en så ensteka plats., För att kunna promenera änna fortare, beslöt han på en gång drega in så mycken andedrägt som möjligt, böjde derföre upp ansigtet, och . . . store Gud! i detsamma blänkte för hans ögon uppe i en höjd, som täflade med skyarnes, ett gyldne kors, hvilket i månskenet till och med liknade silfver! dHvad? utbrast hen för sig sjelf, tornet bar då i dag blifvit färdigt, spiran har fått sitt kors på sig, arhetsfolket kalasar säkert vid tornets majestätiska fot, och derifrån kommer hurraingenal, Utan tvifvel är hvarje Stockholmsbo, lika med spatsergängaren här, tacksam emot en mild försyn, som låtit vårt sköna torn ånyo uppresas. Ingen kunde med glädje gå öfver Ridderhustorget så länge hans ögon måste sak. na en spete, som gladt hans hjerta ifrån barndomen. Vi kunna väl utan smärta sc Storkyrkan och St. Clara i deras aftrubbide skick, ty vi bafva ald:ig vetat af dem avrorlunda; men med ett högt torn på Riddarholmen äro vi ellesammans uppfödde. Jeg hyser den bestämda öfvertygelsen, stt hvarje god medborgare i bufvudstaden förr skulle vilja sakna aptiissupen en dag på året, och hvarje god medborgarinmna hellre afsäga sig hbiseuit till körsbärssoppen en middag under sommarens lopp, än undvara anblicken af ett torn, som uppfriskar allas våra ögon när vi blicka åt Milarsidan. Den promenerande personen, som nu bunnit öfver Riddarhbolmsbron, lemnade denna gång sjelfva det stora Geijerska huset till venster utan all sanan känsla än den af cth lappril så vidgades hans bröst af kyrktankar, och ban gick med sådan fart upp emot plankskräpet vid tornfoten, att han höll på att slå omkull sig. Han beslöt då att se på marken i stöllet för på torn piran; ty, tänkte han, filler jag fremstupa på mit ansigte, så ser jog sedan ingenting al det som finnes i bimlshvalfvet. Alltså kom han lyckligen fram till nejden af Krmmarrätten, och vände sig då om åt venster, för att från detta håll taga perspektivet :f det nya tornet, men stod det nu så nära, att han icke kunde få sigte på spetsen utsn ait ligga hufvudet så omenskligt bakut, att hatten föll af. I detsamma framsprang en liten trasvarg till flicka, som stått gömd i skuggan vid planket; hon tog upp den sffallra hatten och röckte den åt honom med en liten nätt ni skall du baly sade han högst vä börja samtal med den tolfåriga ungen, ty han hade kommit så djupt i kyrktankar, att han blifvit alla merniskors vän. 4Se här har du en slant: men hved gör du vid planket? cÅh — svarade hon, såg ned, och sade intet, Jag tror du gör alldeles ingenting, om jag förstör dig rätt; och det tycker jäg om, ty i qväll hafva vi en högtidsafton. cHm —) yttrade flicken, men Leg, förmodigen för att icke vederlägga honom gerom sorgsna ord. Har du nånsin i dina dar sett ett så vackert