Aftonbladet – 7 januari 1840, sida 2

jnungen begära utarbetandet af ett förslag, som jekiljde de judiciella regeringsärenderna eller be. svärsmålen, som nu förekomma i konseljen, frår de egentliga regeringsbestyren, och öfverlemnade de förra åt en serskild afdelning, vare sig under namn af Statsråd, division af Högst: j domstolen, eller hvad man sedan ville kealla det, och hvilket förslag den nya Styrelser Isjell finge närmare utarbeta till en blifvande urtima riksdag. Likaså kunde ständerna mycket väl hinna besluta, huruvida indragningsmakten borde afskaffas, på det denna grundlagsreform, i händelse den bifölles af tre stånd, eller i förstärkt konstitutionsutskott, kunde blif. vb hvilande till den urtima riksdagen. Deremot instämme vi helt och hållet deruti att motioner och disskussioner i alla ekonomiska ärender, med undantag af dem, i hvilka föregående ständer redan yttrat sina önskningar, böra så litet som möjligt upptaga Ståndens tid, dels derföre, att regeringsmakten ansett sig uteslutande berättigad att afgöra dessa ärender, hvarföre den också ensam har ansvaret för hvad deri hittills blifvit ogjordt, dels åerföre, att flere bland dessa ärender, såsom om näringsfrihet och brånvinsbränningsfrågan, äro de, som upptaga mesta tiden, egentligen derföre, att regeringer, som har afgörandemakten, aldrig uttalat någon bestämd och genomförd princip i dessa frågor. Skuile Konstitutidnsutskottet åter finna sig befogadt, att öfverhufvud föreslå den ekonomiska lagstiftningens framtida behandling i likhet med andra lagfrågor, så kan det gå för sig utan synnerlig tidsspilian. Bevillningsgrunderna torde kunna lemnas i fred sådane de äro. Slutligen skulle det, till vinnande af besparing både i tid, arbeie och kostnad i allmänhet, efter vårt omdöme vara högst gagneligt, om alla ledamöterne af hvarje stånd genast i början af riksdagen hvar för sig uppgjorde en lista på de motioner, som de ämnade framstälJa, kommunicerade dem med hvarandra, samt att alla de, som då funnes äga förslag att göra i samma ämne cch voro af enahanda tanka, förenade sig om en moticn, som underteknades af dem alla. Derigenom besparades mycken skrifning, mycken läsning i stånden, flera diskussioner öfver samma ämne före remisserna undvekos, expeditioner af dessa till utskotten blefve kortare, med ett ord, hela arbetet lättades. Kunde den preliminära kommunikationen äfven utsträckas mellan serskilda stånd, så vore det så mycket bättre. Sedan detta föregått, kunde ärenrderna beredas i sin lagliga ordning, utan att sådent lade minsta binder i vägen för en anmälan efter 407 Q:n, och om riksdagen då äfven blefve uplöst, när de fyra månaderna voro förbi, så hade ingentiog annat dermed förlorats, än att en del af de enskilda motionerna blefvo oafgjorda. Det är för öfrigt icke dessa spridda motioner, som borttsga mesta tid vid riksdagarna, utan de stora frågorna i Stats-, Bevillningsoch Ekonomi-utskotsen, Statsregleringen, bränvinsbränningsfrågan, lagstiftningen och de ändlösa tvisterna om näringsfriheten m. m.