Aftonbladet – 4 januari 1840, sida 2

AA ARR N ARA MA VU ARA) ARR BE AFSEENDE PÅ DET TILLKROMMANDE. Artikeln IV. RELIGIONSOCH KYRKEVÄSENDET. Svenska grundlagarna äro väl icke fyllest så toleranta, som nationalkarakteren och folkets upplysning i allmänhet skulle tillåta; men äfven de innefatta likväl åtskilligt, som utvisar, att svenska folksrepresentanter år 1809 anade behofvet af en vidsträcktare religionsfrihet och religionens höga, andliga sträfvande till oberoende af de statsformer, hvilka sednare egentligen endast reglera och utveckla menniskornas timliga och materiella förhållanden. Den vackra och dyrbara föreskriften är regerings:ormen 4 16: cKonungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets lugn, eller allmän förargelse åstadkommer:, står der väl icke blott som ett ädelt uttryck af nationens fromma önskau. Då nämligen nationen i samma grundlag lemnade regeringsmakten en laglig rättighet, alt med upplysningens och sakkännedomens hela kraft framstå för samhällets utveckling och fortskridande, erhöll denna föreskrift en vida allvarligare betydelse. Den innebär grundvalen för landets framtid i religiöst hänseende, detta ofantliga land, hvilket ännu kunde emottaga milliontals arbetande bänder och hundratusental omtänksamma och industriösa hufvuden, hvilkas kapitaler i kontanter, i kunskaper och arbetsdrift. äro en ren tillökning i de närvarande invånarnes förmögenhet och ett kraftigt biträde till den hårda jordens och det hårda klimatets besegrande. Stadgandet i regeringsformen f 28 står väl ännu såsom ett hinder för begagnandet af utländsk förtjenst; och riksdagsordningens N 18, som endast medgifver riksdagsmanuarätt åt :eformerta lärans bekännare, torde förorsaka samhallet förlusten af nyttiga kunskaper och karaktersfasthet; men, begge få anses såsom beräknade för de förhållanden, hvarunder de stadgades; och andan i våra lagar bör egentligen sökas i Nyssnämnde 16:e . : Rikets Ständer hafva sedermera icke svikit denna grundlagens fördomsfria syftntng; ty det qvarstår alltid som en nödvändig försigtighet, att de, hvad angår Judarnes rättighet att köpa jord och utbreda sig öfverallt i landets städer, icke ingått på dessa partiella stadganden, så länge regeringen å sin sida icke upphört, att anse sig allena berättigad till regle? menterandet öfver Judarnes rättigheter och skyldigheter, samt till individuella tillåtelser att i riket inkomma. Förgäfves söker man i våra grundlagar de stadganden, som medgifva åt regeringsmakten allena en sådan rättighet. Det är sunnt, att, genom en besynnerlig förgätenhet år 1809, vilkoren för medborgarrätts erhållande och utöfvande icke blifvit, såsom i flera andra länders grundlagar, uttryckligen bestämda, och denna glömska har, i synnerhet genom den besynnerliga rädsla vår regering visat för utlänningars insläppande, säkert gjort landet mycken skada; men då ingen anledning i regeringsformen finnes till någon åt Konungen allena lemnad rättighet, att ändra de, i fråga om mosaiskajtrosbekännare, redan år 1809 befintlige lagstadganden, hade det varit regeringens pligt att höra Rikets Ständer öfver den så mycken oro väckande emancipationsfråga, som säkert kunnat afgöras till nationens allmänna och judiska församlingarnes enskilda belåtenhet, om icke just den oriktiga formella behandlingen öppnat ett fält för fördomen, att ännu kanske i lång tid bekämpa rättvisans och klokbetens fordringar. Denna regeringens åtgärd var så mycket mera obetänksam och egnad, att ytterligare väcka misstroende ull hennes syftning att nedsälta Ständernas anseende, som dessa vid sista riksdagen hade fattat ett beslut, angående den så kallade judiska nationens rättigheter, hvilket hade bordt eriura om ömtåligheten af denna sak. Rikets Ständer hade nämligen i en anderdånig skrifvelse till Konungen antydt, att de i frågan väckta motioner åsyfiade en inskränkning i de Judarne redan förunnade rätigheter, och regeringen hade sålunda bordt söra rättvisa åt Ständernas handlingssätt, då de, under sådana förhållanden och i betraktande af le fördomar, som af de spridda Mosaiterna ännu vilda en serskild anation, endast sökte att förälta frågan om deras rättigheter tillbaka i det pestämda skick, som den gällande lagen (reglenentet af 1782) stadgat. Heldre än att tillvälla ig en rättighet, som måste blottställa henne ör, icke blott det rättvisa klandret att hafva fverträdt formen, utan äfven för missnöje hos n opinion, som ännu på långt när icke hade ör sig redogjort verkliga beskaffenheten af de Idre föreskrifternas följder och sundare lagtadgandens sannolika verkningar, hade regerinen bordt söka upplysa samtiden, och gemenamt med Rikets Ständer behandla frågan: hon ade då gagnat alla, i stället alt nu nödgas terkalla sitt beslut, och oftentligen förkunna ess oöfverlagda beskaffenhet. I KR Pr