extraordinära krigskostnader att bestrida, be. täcka dessa med öfverskotten af koloniernas af. kastning, utan att derom fråga Kamrarne; årer 41837 och 4838 blefvo de tillfrågade och gåfvc sitt bifall; år 1839 räckte icke afkastningen a kolonierna till en dylik operation. — Aut regeringen betalt statsskuld utom Kamrarnes samtycke, vore icke att tadia; den som hade skul. der, måste betala dem. Till jernvägarne hade penningar blifvit använda, som för tillfället varit disponibla,; och hvilka man icke velat låta ligga onyttiga. Att ingen ministeriell ansvarighet fanns, dertill behöfde man icke lyckönska honom (ministern); om en sådan funnes, så skulle han försvara sig lika bra, som han nu gjorde. Att finanserne befunno sig i en dilig belägenhet, kunde för öfrigt icke förundra någon, som tog i betraktande de långvariga följderna af Belgiska revolutionen. Frågan om reform af grundlagen hörde icke hit; denna äfvensom upphäfvandet af syndikatet och ombildandet af räknekammaren fordrade tid, och regleringen af fiaanserna vore blott möjlig om den föreslagna lagen antogs. Derigenom hindrades säkerligen statsbankrutten (ett ord, som blifvit nämadt under diskussionen), då deremot förkastandet af lagförslaget måhända vere att taga första steget dertill. Hr van Dam uppstez ännu en gång för att vederlägga ministern, i synnerhet i afseende på tydningen af 60 artikeln i grundlagen, hvilken syntes honom origtigBEiter hoaom fick kolonial-min:stern, van den Bosch ordet. Under loppet af debatten hade han fått mycket beröm för sin förträffliga förvaltning af kolonierna, hvaröfver han nu betygade sin fägnad, men förklarade tillika, att han ansåg lagförslagets antagande för så vigtigt och dess förkastande deremot för så förderfligt, att ham i senare fallet skulle se sig nödsakad att nedlägga sitt embete. Om lagförslaget förkastades, så vore allt hvad man hittills vunnit med ett enda slag tillintetgjordt; ed och piigt uppmanade honom, att då lemna en plats, der han icke mera kunde göra någon nytta. Han skulle afträda derifrån med det medvetande, att han gjort allt för att afvämrda den olycka, som, enligt hans åsigt, måste följa af lagförslagets förkastande. Några af Kammarens ledamöter, på hvilka ministerns yttrande syntes göra intryck, förklarade dock, att de icke kunde afstå från sitt beslut att förkasta propositionen. De hoppades att kolonial-ministern, för hvilken alla betygade den största aktning, skulle besinna sig, och icke nedlägga sitt embete, men tillade att ansvaret för hvad som skedde icke drabbade Kammaren, utan regeringen. Pluraliteten 2f deputerade instämde i dessa yttranden; Hr van den Bosch upprepade imellertid, att han icke kunde frångå sitt beslut, och att det blefve omöjligt för honom, att med hvarandra förlika Konungens och K:mmarens stridiga åsigter. Omröstningen, bvilken härefier företogs, utföll så, som vi redan ofvanföre nämnt. I annan