Rd SES Tenskk ön fr RA SR 2 RN RR a Rn ER NE RN förbisett en Ständernas underdåniga anbållan i de ämnen hvari dessa äga allena beslutande rätt, eller de föreställningar och önskningar, som de i vissa, uti grundlagen tydligt bestämda mål äga, att hos Konungen canmälaa. Vi måste, innan vi gå till afhandlandet af egentliga föremålet för denna artikel, ännu ytterligare erinra om ett skäl för vigten deraf, att Rådgifvarae bandla i enlighet med Ständernas yttrade åsigter. Sjelfva beskaffenheten af en ståndsrepresentation bade bordt ingifva dem öfvertygelsen , att de ägt stora förbindelser emot nationen att uppfylla, just i de delar af lagstiftuingen, hvari stånden icke kunnat blifva ense, samt att de talrika klassers rätt, hvilka genom ståndsrepresentationens brister antingen äga ingen eller ock en emot deras andel i bördor och pligter alltför ringa möjlighet att göra sina billiga anspråk gällande, bordt utgöra de ömaste föremålen för deras omtanka och omvårdnad. Efter dessa förutsättningar vilje vi nu söka i några enkla drag tekna karakteren af Ständernas förhadsdlingar, allt sedan revolutionen, för att derigenom reda begreppen om den anda hvari Konungens rådgifvare bordt handla i detaljfrågorna. Vi anse härvid rättast att följa hvarje förvaltningsgren för sig. a) Styrelseverken. Grundlagen hade redan år 1809 antydt landets billiga anspråk på en förändring 1 styrelse verkens organisation. Ministrarnes ansvarighet inför nationen måste äfven förutsätta deras kraftiga inflytelse på ärendernas gång; föreskriften i Reg.F. 416: cKonungen låte en hvar blifva dömd af den domstol, hvarunder han rätteligen hörer och lyder, hade gjort till regeringens pligt, att söka skyndsamt afskilja rättsfrågorna från administrationen; stadgandet i 46, att aden vanliga landtregeringen skulle förblifva,, hade visat, att dess enkelhet och ringa kostnad ännu tillfredställde nationens behof, och vidsträcktheten af reformen syntes således redan derigenom angifven. Konung Carl XIII hade, genast efter tillträdandet (5 Juli 1803), förklarat sig benägen: catt till lindring i statsbördorna, göra alla de indragningar, som med riksstyrelsens tillbörliga handhafvande voro förenliga,, samt begärt, att Ständerna måtte uuppgifva de besparingar som ckunde verkställas under förutsättning, att ärenaderna, genom en förbättrad method för deras chandläggning, skulle, lika noggrannt som förut, ckunna skötas af ett mindre antal bättre lönade cembetsmän.n Den 3 Jan. 1810 anhöllo Ständerna att en kommitte måtte förordnas till frågans undersökning och dess förslag, äfvensom andra, enskilda, för hvilka belöningar utsattes, å följande riksdagen ständerna föreläggas. Det är bekant, att den byråkratiska reaktionen redan vid den tiden hade lyckats bemäktiga sig ledningen af regeringsärenderna. Först emot slutet af år 1811, då man redan förutsåg att en riksdag snart måste sammankallas, påtänktes kommittn, och det var under nuvarande Konungens interimsstyrelse, under Carl XIII:s sjuklighet, som man den 4 Okt. samma år såg den utnämnd och hvarvid, besynnerligt nog, dåvarande Utrikes statsministern blef dess ordförande, samt Kollegii-presidenter och råd dess enda ledamöter. Också följde häraf inga förslag till ändringar i styrelseverkens organisat on; utan Rikets Ständer måste år 1812 förnya sin begäran om en serskild kommitts nedsättning, samt dertill anslå 3000 Rdr årligen, med anvisning på öfverskotten, om denna summa ej befunnes tillräcklig. Ständerna hade således vi sat sin allvarliga afsigt att få denna vigtiga angelägenhet afgjord; men då de år 18135 sammanträdde, var ej en gång kommitten nedsatt. De förnyade då deras begäran och anordning af medel; — men regeringen uppdrog blott åt en enskild man (Öfverdirektören Rönbeck) åtskilliga förberedande undersökningar i detta ämne. Nu måste Rikets Ständer, hvilka i slutet af år 1817 sammankommo, nedsätta ett serskildt utskott cuatt utarbeta allmänna grunden för inadragning och sammanslående af öfverflödiga cembeten och tjenster,. BRedani grunddragen för detta utskottets ändamål finna vi ett beklagligt bevis på fäderneslandets ställning i afseende till. regeringspersonalens nit, skicklighet och drift, då ständerna nödgades ålägga sitt eget utskott, att äfven söka föreslå aen förbättrad arbetsmethodn. Detta utskott framlade redan i Maj månad 1818 sitt betänkande. Der föreslogs det Rikets! Ständer att förklara: catt ehuru genom en ny areglering af styrelseverken, besparing borde kunana påräknas, detta ej vore hufvudföremålet, ahvilket borde sökas i en lämpligare inrättning af aden inre styrelsen, till vinnande af skvndsam