följas såsom det egentliga rättesnöret för säte latt befordra natiouens sannskyldiga nytta; al Rikets Ständers önskningar, i alla de fall, di Jaotingen Grundlagen eller Ständernas tillfällig: I vilja öfverlewmnat åt regeringsmakten att deröf. Iver besluta, böra anses såsom föremål för mi. I nistrarnes och rädgifvarnes oaflåtliga hägn och verksamhet, samt att regeringsmakten, i inte enda fall, hvari Nationen, genom RegeringsI formen, förbehållit sina ombud den allena beslutande rätten, ägt att hindra, förekomma eller tillintetgöra verkningen af Ständernas åtgärder. Jemföre vi vidare de bestämmelser, som Regeringsformen innehåller, med hvad grundlagsstiftarne yttrat såsom skäl derför, så finna v en betydelsefull ordning och offentlighet anbefalld vid de allmänna ärendernas behandling Vi finne i 16 Regeringsformen konungamaktens förhållanden till medborgrarne i allmänhet bestämda på ett sätt, att intet tvifvel kan uppstå om lagens syftning att bevara personliga säkerheten, hemfriden, samvetsfriheten, äganderättens helgd och rättvisans ostörda skipande. Vi finne Högsta Domstolens verksamhet och sättet för de justitie-ärenders behandling, som af Konungen i StatsRådet afgöras, förenliga med begreppen om en af regeringsmakten oberoende domaremakt, som likväl inför folket är underkastad ickel blott allmänna opinionens dom,-genom sina förhandlingars offentlighet, utan äfven beroende af folk-ombudens förtroende, genom opinions-nämnden (se Ä4 17, 18, 19, 20, 21, (22, 23, 24, 26, 47 och 104). Vi skåda de bestämdaste föreskrifter för en å regeringsmaktens egna vägnar utöfvad kontroll på allt hvad som rörer allmän säkerhet, Kronans rätt, rättvisans handhafvande, och beifrandet af fel, begångna af domare och embetsmän (se 27). Denna kontroll, jemförd med den ganska omfattande tillsyn deröfver, som på nationens egna vägnar bör utöfvas af JustitieOmbudsmannen (se 66 96, 99, 100, 101), ådagalögger en allvarlig föresatts hos lagstiftaren att betrygga landet om lagarnas välde och den lagliga ordningens upprätthållande. Man måste äfven medgifva, att de vilkor, Regeringsformen stadgar för offentliga embetens och tjensters tillsättande, för de egentligen i styrelsens verksamhet deltagande embetsmånnens förhållande till regeringsmakten , samt de öfiiges beroende af lagen allena, m. m., äro välbetänkta och förenliga med principen af en, ifrån folk-suveräniteten upprunnen och på dess förtroende ytterst hvilande regeringsmakt (se 46 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36), om ock åtskilliga brister i detta afseende ännu vidlåda vår statsförfattning. Den fria yttranderätt, som i 86 f:n tillerkändes cahvarje Svensk man,, var tillika egnad att betrygga ät nationen domarens och embetsmannens lagenliga verksamhet, på samma gång den satte henne i tillfalle, att se sina behof, sina opinioner och sina fordringar på statsmakterna — oförstäldt och obehindradt framställda, samt alla nödiga förbättringar i sambhällstillståndet derigenom efterhand beredda och utförda. Det bör ej heller kunna undfalla någon, att grundlagsstiftarne år 1809, då de icke ansågo sig kunna hos oss tillvägabringa något enklare och rationellare styrelsesätt än det konstitutionelt monarkiska, likväl genom dessaj garantier sökt bevara nationens politiskå frihet. Härom vittna den i Regeringsformen åt nationen förvarade allenabeskattningsrätten (se 6S 57, 60, 73, 74, 75, 76); ständernas uteslutande rätt att anslå statsmedlen och ordna grunderna för deras uppbörd, förvaltning och redovisning; (se 44 61, 62, 63, 64, 65); ständernas okränkbara förvaltningsrätt af. Riksgäldskontoret och Banken; (se 44 66, 67, 68 och 72); det åt Ständerna tillerkända initiativet i den med Konungen gemensamma agstiftningsrätten (se ff 81, 82, 84, 87, 88, 59, jemförde med 56); föreskriften om myntväsendets och indelningsverkets orubblighet, deräst ständerna icke bifalla förändringar deri n. m.; och grundlagens stiftare hafva, genom llt detta, på det högtidligaste bekräftat och ;rkänt nationalsuveränitetens kraft på ett sätt, tt dess verksamhet icke skulle kunna förhin lras om folkombuden iakttaga sina rättigheter ch pligter, emedan deras sammanträden på de f dem sjelfva utsatta lagtima perioder, icke kan ubbas eller deras åtskiljande påbjudas innan len i grundlagen bestämda tid, utan att framalla ett revolutionstillstånd, som genom lydiadsoch skattevägran genast måste drabba den egering, som föranledde detsamma. Stiftarne hafva tillika nedlagt i sjelfva grundagarna medlen till samhällsförfattningens fulltomnande, då de, långt ifrån att yrka dess oörlighet, stadgat formerna för dess förändranje; och de hafva på det högtidligaste sjelfve rlänt da hricter : dencxamma sam ej senact mm ee a ÄRA