ifrågakomma för den, som i det vigtiga rådgif varekaliet underlåter sina pligter. cPå detta sätt,, yttrar sig vidare grundlagstif taren, coch genom de öfrige medel som äro fö areskrifoa i afseende på ärendernas beredande abör Konungen icke i något fall kunna miss aledas, bör allmänna rösten icke kunna hindra catt genom Någon organ tränga fram till honom aDen oafbrutna vanan att höra råd, allvarliga: aoch högtidligt gifna, skall i en ung monark asinne dana och i en mogen konungs stadga akt. aning för sanning och rätt. Och skulle änn: aen gång ett oblidt öde uppsätta på Sverige alkron en egenmäktig Konung, skall doc DEN FÖRENADE KRAFTEN af hans rådgif avares föreställningar, af NATIONENS FRIT1 YTTRADE TANKESATT, och af VISSHE. TENOM KOMMANDE STANDERS OVILJA atidigt BRYTA HANS VALDSAMA LYNNE alHan skall åminstone icke genom konstitutionsavidriga beslut blottställa sin makt för en före. adragande embetsmans vägran af den kontraasignation, hvarförutan hans befallningar icke ublifva gällanden Se här i tydliga ord den bestämdaste upp: ställning af en rådgifvareinstruktion! Inga sängkammar-scener, inga privatföredragningar, inga enhälliga reservationer till statsrådsprotokoll, ing2 koutrasignationer under förebäranden att Konungeos handling, om ock, emot aurikets sanna nytta stridande,, likväl icke är ordagrannt grundlagsvidrig; ingen ursäkt för någon tvckan hos rådgifvaren att amed förenade krafter förekomma regentiens egenmäktiga, skadliga företag, att låta nationen afrilt yttra sina tänkesätt, och att genom föreställningen om aStändernas ovilja, ådagalägga den allmänna öfvertygelsen, att folkets suveränitet utöfvas af dessa ombud, och att det således är i den, af national-representanterne uttryckta anda, som folkets angelägenheter böra vårdas och ledas; ingen ursäkt för ett blott passivt hbandlingssätt mom ministeren eller iuskränkning tll blotta afoch tillstyrkandet vid rådsbordet., Med ett ord: se der en Konung, som uwallena styr riket på det sätt regeringsformen föreskrifvern, och som således icke kan styra det i strid med rikets lagar eller emot rikets sennskyldiga nytta, emedan Hans Råd är ansvarigt för hvarje hans handling! — Och detta Råd, låtom oss se huru grundlagens stiftare tänkte sig detsamma: se här hans ord: aStatsrådet är sammansatt af embetsmän, som Konungen tillkallar och hvilkas råd han hör, icke blott af pligt, utan äfven af förtroende. Desse embetsmän äro dels sådane, som under Konungen närmast lägga hand vid regeringsärenderna och följaktligen dela med honom hedern för det uyttiga som sker, nesan och hatet för det skadliga; dels ock af sådana, som utan det lifligare intresset i styrelsens anseende, bedöma kallt dess företag. Konungen blifver således upplyst af och upplyst om sina ministrar.n Häraf synes, att grundlagens stiftare tänkt sig statsministrarne, statssekreterarne och hofkansleren såsont ministrar, närmast handläggande regeringsärenderna under Konungen, samt attstatsrådens pligt icke endast är, att råda i de ärenden dessa ministrar framlägga till Konungens afgörande, utan äfven, att npplysa Konungeu om desse ministrars (oväld, mt, skicklighel och drifts, hvilka egenskaper nationen förbehållit sig att hos dem finna, så vida de skola bibehålla hennes förtroende (se 4 107): eller om de cuppenbarligen handla mot grundlagarne, tillstyrka någon öfverträdelse deraf eller af andra rikets gällande lagar, eller underlåta att göra föreställningar emot sådana öfverträdelser, eller dem vållat och befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning,, i hvilka fall nationen förbehållit sig, att kunna låta genom sina ombud ställa dem under laga tilltal (se 106). Häraf finner man äfven, att grundlagsstiftaren redan slitit den frågan, huruvida vi äge uministrar, eller icke, och att detta begrepp endast genom ett det oförlåtligaste missförstånd om grundlagens ord kunnat bortvrängas derhän, att dessa! ministrar icke gemensamt ägde att såsom ansvarige för hvarenda Konungens offentliga handling och sjelfve beroende af folk-ombudens förtroende, vara de egentlige ledarne af regeringsmaktens samtliga krafter, samt enskildt, såsom underkastade laga ansvar för. hvarje af dem kontrasigneradt beslut, vårdare. af regeringsmaktens detalj-ärenden. Betraktar man nu dessa, på Regeringsformens föreskrifter. och grundlagsstiftarnes yttrade skäl grundade förhållanden närmare, så skall man; lätt ofvertygas, att Konungens samtlige Rådgifvare icke ett ögonblick bordt vara i okunnighet om den ställning, hvari lagarne försatt dem tilll Regenten och Folket. De hafva aldrig ett ögonblick bordt kunna betvifla: att då nationen år 1809 fvorlemnade landete ecetvrelske 5; en KA I